Mörkret omsluter mig som en tidsdämpande hinna.

Hela världen sover och det känns om att befinna sig i en annan dimension.

Liten snusar bredvid mig, det lilla huvudet ruvar så mjukt mot kudden.

Jag smeker ömt den lena kinden och känner hur kärleken till livet uppfyller hela mig.

Jag hör hur det hostar i rummet bredvid och njuter av vetskapen om att huset är fullt av alla mina allra käraste.

Tankar kring livet i helhet drar över mig.

Funderingar kring ångesten i tonåren och skräcken inför vuxenlivet.

Tänk om jag hade haft en endaste liten aning om vart livet var på väg att ta mig.

Skulle jag kännt mig lugnare vid den sämsta tiden då?

Säkert hade jag aldrig kunnat tro på de mest underbara framtidsspådomarna.

Men lyckan kanske gjorde sig större just på grund av den totala ovissheten.

Har man vandrat genom eld och is, känns varje litet grässtrå underbart. Och varje stråle sol overkligt fantastisk....

Kan hända blir man ändå känsligare för varje ny stöt, trots man blivit härdad. Tålamodet för motgångarna kanske går förlorat.

Livet är den största gåvan.

Tiden tycks stå stilla, där jag ligger under mitt varma täcke under småtimmarna. Jag kan känna en liten gosig fot emot min mage. 

Se en liten hand ovanför täckets kant.

De minsta och vackraste händer och fötter jag känner till.

Tänk att mitt liv blivit så förgyllt av så många ovärderliga och otroligt högt älskade små........