Inte nog med att mannen köpte in sin roliga leksak i vintras.

Nu har han sett till att garaget fyllts på med en leksak till barnen också!

Att jag inte tappat hakan redan av skräck inför alla hans galenskaper är ett under.

Men jag har väl hunnit vänja mig under våra år tillsammans.....

Tänk att vi kommer från så totalt olika uppväxt och barndomsmiljöer och ändå klarar av att ordna en gemensam tillvaro.

När jag träffade mannen i mitt liv var jag inte mer än sjutton år och gick i andra ring på omvårdnadsprogrammet i Danderyd, Edsviken.

Jag bodde förstås hemma med min ensamstående mor, som jobbade för allt vad hon var värd för att kunna ge mig en så bra och ekonomiskt stabil barndom som möjligt.

Det var inte läsk och fläskfilé varje dag om man säger så.

Aldrig färskt bröd, utan två skivor direkt från frysen in i rosten. Det var inte tillåtet att hälla upp ett glas saft och sätta sig i soffan, utan man hällde upp det man drack på en gång.

Min cykel var min mormors gamla Joppo. Såg ut som en slags handikapp-cykel....

Jag behöver inte berätta de mest pinsamma detaljerna, ni fattar.

Sen träffade jag som sagt killen med stort K.

Som levde ett liiiiite annorlunda liv än jag var van vid.

Första gången jag sov hos honom såg vi på film och jag somnade väl som vanligt i soffan.

Morgonen efter var jag mycket bekymrad. Läsken vi druckit kvällen innan hade vi glömt ställa in i kylen. Och den var halvfull!

-"Jaha?!" sa killen och hällde ut den i slasken......

Shit! Jag visste inte om jag skulle bli arg eller hur jag skulle reagera.

Men aningens chockad blev jag nog.

Och så där har vår gemensamma tillvaro tett sig. Han drar åt ett håll och jag åt ett annat. Men vi har nog hittat en medelväg vid det här laget.

Vi har nog båda lärt varandra en hel del. 

En gång för länge sen var jag inte mer än fem år.

Jag levde för stunden och fann lyckan på två sekunder. Hade inget att bry mig om mer än leken.

Tio år senare var det ännu lek i livet. Spontanitet och inga krav. Läxor var det värsta ansvaret i mitt liv. Det jobbigaste var kollen på alla vänner. 

Ännu levde barnet i mig men mognaden smög sakta sig på.

Så småningom kom ju vuxenlivet och drog mig med. Jag fick ett liv med ekonomi att tänka på. Att vara vuxen var något roligt och möjligheterna till spektakel var ännu stora. Barnasinnet skulle behållas och vikten av roliga stunder med tjejkompisar var tung.

Det fanns en balans mellan leken och ansvaret. Vuxenlivet var inte dödsallvarligt.

Att vänta första barnet har en förmåga att dra fram den lilla flickan hos den väntande modern i många fall.

Vem kan inte föreställa sig tjejen med hängselbyxor och långa tofsar i håret. Och en stor mage till allt detta?

Hur gulligt som helst!

Men när barnet sen kommer så händer det något.

Ja, det händer ju massor i och för sig. Det är en livsomvälvande upplevelse att bli ansvarig för ett nytt liv. Ett liv vi vill vårda och ge allt vi själva fått eller inte fått.

Fast vi glömmer ofta bort den vi var innan.

Vi har kanske en mall för hur en förälder ska och bör vara, och gör vad vi kan för att fylla upp den mallen så långt vi förmår.

Alla bär vi ju vårt barndomsjag inom oss.

Och vi har under starten mot vuxenlivet fått en identitet i vårat arbetsliv.

Våra gamla och nya vänner har tillsammans med oss själva skapat vår roll i det sociala samspelet.

Och när vi träffade vår älskade partner bildades en kärleksrelation med tillhörande roller.

Kort sagt bär vi ju alla på en mängd roller anpassade för olika situationer.

Så när barnet kommer omkullkastas allt.

Våra gamla roller omvärderas och anses ibland inte passa oss som föräldrar.

Får man bete sig så som mamma/pappa?!

Vårt sexliv till exempel får plötsligt stå på prov inför den anständiga rollen som mamma.

Är det okej att vara en sexuell varelse när man har ett litet barn i huset?

Nu måste vi börja jobba med oss själva igen.

Vi måste tillåta oss att ibland kunna lägga bort rollen som förälder och enbart var förälskade älskande. 

På samma sätt som vi inte får "ta med oss jobbet hem".

Vi får inte glömma bort varandra endast för att vi har fått ett barn. Barnet ska inte hamna mellan oss, det är en frukt utav oss.....

Barnet gör dig inte till en annan människa.

Det ger dig endast ännu en roll i livet.......