-Det blir ju bra, utbrister mannen glatt ifrån köket. Det passar ju inte alls.

Jag faller i skratt och går och tar en titt på den tunga metalltavlans nya placering ovanför köksbordet. Det grova ekbordet i svart möter ändå det silvriga tennet i tavlan bra på något sätt. Även om jag håller med maken om att det inte är en självklar plats för den.
Det får lov att vara bra. För nu i alla fall.

När jag sagt adjö av min älskade farmor har jag fått en tavla som av någon anledning visat sig betyda något för mig. Hon var den första jag fick till minnes när jag lade tankarna på min farmors boende och bohag. Hon är otroligt vacker i sin lila klänning och ser så lycklig ut. Måste vara målad av någon hon älskade. Någon som älskade henne.

Och när en ny familjemedlem ska få plats får det ibland ske lite förflyttningar. Så tenntavlan fick flytta på sig.

Det här med inredning är inget jag kan påstå att jag är bra på. Men jag vet vad jag tycker om. Vad jag trivs med och vad jag tycker är vackert.
Och så länge hemmet består av bitar som är omtyckta, delar vi trivs med, så blir pusslet kanske bra i slutändan.

Det blir kanske bra. Även om det inte passar alls.