Tyglappar ligger i hög vid symaskinen, som parkerats på det stora köksbordet. En provsydd hänger i provisoriskt snöre på knoppen till det finare skåpet i soffrummet. En färdigstickad sjal ligger i väntans tider i en påse i skåpet. Väntar på att kantas med tjusiga fransar. Väggarna runt mig vilar i en gammal gul målnad, drömmer om härligt fräscha kulörer. Gipsavgjutning har sen länge torkat på översta hyllan och hoppas på nostalgisk inramning och att få ansluta sig till övriga barnafötter på väggen i köket. Mina fingrar kliar och vill trassla in sig i allas små önskningar, men lyckas aldrig riktigt nå fram.......

Tänk att samhällets regler och direktiv väger tyngre än individens välmående.

Att det är mer värt att experimentera med barnens vardag än att snabbt ge en direkt lyckosam lösning!

Det borde vara självklart att genast agera med rejäla krafttag när det står klart att allt inte står rätt till.

Man vill hela tiden visa respekt och värna om de barn som uppenbarligen inte mår bra, och som genom otillbörligt beteende visar det relativt tydligt.

Men i samma veva bemöts de skötsamma och vetgiriga barnen totalt respektlöst!

Det är de som får leva sina dagar under helt oacceptabla förhållanden.

När ska de få de lugna, lärorika och framför allt lustfyllda lektioner de har rätt till?!