Den tjocka trädörren gnäller när Magnus drar upp den med sina stora nävar.

Agnes slätar nervöst till kjolarna och rätar på sig där hon sitter vid bordet, och barnen, som har ansiktena vända mot dörren, har blickarna fastnaglade ditåt.

Flickan tar långsamt de få stegen över tröskeln och in i rummet. Hon niger artigt åt husmor och presenterar sig vid namn. Hon vill inte väcka mer anstöt än vad som redan ges utav hennes bristfälliga klädnad.

Magnus är den som sedan först tar till ordet.

-"Flickstackarn här har inte fått någe i magen sen igår. Nog har vi väl nått att bjuda henne på? Lite bröd och ost kanske skulle smaka?"

-"Åh, ja. Jag blir er så tacksam, vad ni än har till övers att skänka mig!", flickebarnet är ivrigt att visa sin ödmjuka glädje och lycka över att få något ätbart.

Hon har sen länge slutat känna av sin mages envisa kurrande. Det är som att den har gett upp.

Den långa vandringen hon tog sig an när hon bestämde sig för att lämna platsen hon vuxit upp på, för att försöka finna sig en ny framtid, visade sig vara lite mer ansträngande än hon alls kunnat beräkna.

Och att hon med sådan skräck skulle bli ivägjagad, när hon väl funnit sin väg fram till bergsbyn, hade hon absolut inte väntat sig!

Det var något hos de där männen som gav henne rysningar. Som om de kände henne sen förut. Och det med allt annat än värme.

Att hon, som helt fredligt kommit in i bagarstugan, med förhoppning om att kunna hjälpa till för en rimlig slant, istället skulle komma att jagas till flykt av ett gäng gastande män, var något helt annat än hon tänkt sig.

Bagarn hade tittat på henne och sen flämtande, med ögonen fyllda av förvåning, skrikit något rakt ut. Något som sen drog igång denna hätska jakt på henne, en helt oförstående ung tös. Vad han skrek kan hon inte begripa......

........"samris!"

Lämnade barnen till skolan, i ett regnigt Sörmland, med bil. Drog igång gps:n i mobilen, för att kunna lokalisera klasskompisens boende ute på de lantliga slingervägarna utanför tätorten.

Det är inte långt, men vägen leder förbi åkrar och ängar, genom ett vägskäl och sen rätt in i skogen.

Kör sakta längs grusvägen och är beredd att stanna vid varje mötesskylt, det går knappast att köra två bilar i bredd här. Sikten är heller inte särskilt god, eftersom vägen verkligen slingrar sig fram i barrskogen.

Så plötsligt, bakom några vildvuxna granar förvandlas gruset till asfalt, och skogtomterna öppnar upp sig och ståtar med välklippta gräsmattor, tjusiga rabatter och en och annan prydlig staty.

Mitt i bushen, bakom mossig sten, gömmer sig en förstklassig villagata!

Kände mig som Lucy, tyst och försiktigt letandes bland tätt hängande grenar/pälsar ramlar jag in i en helt annan värld.......

Lite fascinerande måste jag medge.

När väl brevlådan var funnen och det som skulle postas postats, var det bara att bege sig till kyrkis. Där skulle de två minsta fotas idag.

Tyvärr är min lille Dennis inte alls särskilt villig att gå längre än fem centimeter från min famn i dylika situationer. Så det gick inte alls.........

Elvis visar sig dock vara lika kunglig som namnet vill påstå, och satt i fotografens bebisdyna, rakt upp och ner med blicken direkt in i kameran och ett gravallvarligt uttryck i ansiktet. Stiligt!

Tråkigt att Dennis inte får något kort alls nu, när alla andra har tagit. Men härligt med en gosse som vet vad han inte vill och absolut inte ger med sig!

Hoppas det håller i sig.......