Magen guppar och rör sig i vågor där jag ligger i soffan. Känns som om jag har ett litet ufo där inne. Tänk att där finns en liten, liten kille. En perfekt liten gosse med två armar och fem pyttesmå naglar på varje hands mikrosmå fingrar. En lillebror, redan så älskad av så många. Så önskad och efterlängtad. Fem äldre bröder som planerar för han framtid. Vilka leksaker han ska få och var hans plats vid bordet ska komma att vara. Var han ska sova i husvagnen och vem som ska lära honom alla hyss.... En liten gosse som är saknad redan innan ankomst.

Få saker kan göra mig så arg som bristen på egen förmåga. Jag har ett ganska knapert tålamod. Och att hela tiden bli hindrad i mina planer och viljor, av triviala saker som pengar och tid, kan driva mig till punkten att då får jag banne mig se till att klara av det själv! Vare sig det nu är fixa staketet eller bygga en egen bokhylla.... Så långt är ju allt väl. Att göra det själv är ju något positivt. Inte låta varje önskan läggas på mannens axlar. Även om denne nu råkar vara snickare. Fast så står jag här med material och en källare full av verktyg. Men utan någon som helst kunskap. Nu vill jag såga bitar till en bokhylla, men vet inte vilken såg jag ska använda. Frågade maken om det var bäst med sticksåg, men av minen att döma var jag helt fel ute. Och att be honom om hjälp är som att kasta sten i glashus. Han blir genast väldigt besvärad och ser det som ännu ett projekt för hans händer. Att jag faktiskt ska göra det själv tror han inte alls på..... Så står jag här och stampar och kommer ingenstans. Argh!

Kossan är inte saknad förrän båset är tomt, det är ju ett välbekant faktum.

Och så är det med mången ting vi har för vana att ta för givet.

Som vatten. 

Denna livets dryck. Livsavgörande och livsstärkande. Den friska drycken från ovan.

Som vi låter rensas genom bergarter och jord. 

Vattnet som går igenom hela vår sfär innan vi slutligen låter oss väl smaka.

Men som tas så lätt på. En självklarhet för oss i den fria världen.

Nästan löjeväckande enkel och inte särskilt förtjusande.

Fast då vi plötsligt står utan den.........

Hur ska vi bära oss åt då?!

Jag kan inte spola...tvätta händerna...koka makaroner.....dricka eller göra blanddryck....torka av bordet.....kaffe!

Mannen, Rolle, var nere i källaren igår för att rensa och ordna ett släp till tippen.

Igen! Jag vet, det blir aldrig klart. Hur mycket skit kan man ha egentligen!?

Han hade kommit till utrymmet utanför pelletsförrådet. Plockade bort kartonger av olika dimension och innehåll. Varierande av värdighet.

Plötsligt känner han att en av kartongerna är dyngsur!

Och efter lite undersökning av rören i taket ovanför kan han mycket riktigt konstatera att ett av dem läcker. Inte mycket. Men även en droppe i taget kan göra sitt.......

Och kartongen har stått där i mer än ett år. 

Det var bara att kontakta rörmokaren. Som i sin tur bestämde att detta måste åtgärdas i rasket. Idag, med andra ord.

Så nu pågår febril aktivitet där nere under mina fötter. Sågas med inte så milda verktyg och brummas ganska rejält.

Rolle var uppe för en stund sen och visade hur källarrören ser ut inuti....

Inte en vacker syn kan jag låta meddela.

Tydligen blir det någon typ av reaktion då stålrör möter kopparrör. Som i det här fallet. Det finns knappt utrymme för vattnet att ta sig igenom.....

Tack och lov gäller detta endast rören i källarplan. Upp i huset går ledningar i plast.

Men de där nere måste dock bytas allihop, på lite sikt. Och det är några stycken, som går lite kors och tvärs.

Förr låg ett stort badrum där nere, som är borttaget. Sen har vi tvättstugan....

Så nu får rören dras om en aning.

Det blir rörigt värre............Äh, så tråkigt...... ; )