Två kaffekoppar och jag sitter vid det inträngda köksbordet. En med kaffe och en med kakosmet. (Kakao/socker/grädde)
Som tjej är det sånt man får unna sig ibland!

Ikea är bra och prisvärt.
Men det är en gammal skröna är att det alltid fattas något.
Och det kan ju finnas en anledning till att den skrönan kom till. För det fattas såklart för oss nu med!

Lastbilen kom igår med enorma lass av kökspaket, kyl, frys och ugn.
Vi har börjat bygga och kommit ganska långt med alla skåp och skulle till att göra plats för fläkt och ventilation...

Var är fläkten?!

Nej men, den har lilla söta köksplaneraren helt glömt bort att skriva in!
Så här står vi utan fläkt och det blå/gula varuhuset har ingen för leverans på två veckor! I hela Sverige!

Jaja, vi jobbar vidare.

Vart tog natten vägen? Hann knappt märka av den ju!
Så möttes vi av ännu en regnig dag och ännu mer skåpskruvande.

Ett gammalt hus är fyllt av överraskningar och äventyr.
Överraskningarna har vi fått redan. Nu kommer äventyret med att bygga ett kök i ett utrymme som lutar fyra centimeter. Det är fönsterväggen som diffar så kraftigt. Det kommer kännas som att man går neråt när man närmar sig spisen!

Därför fick mannen sänka köket som helhet för att det inte ska bli på tok för högt längst in. Jag är ju inte jättelång i rocken.
Och diskhon blir ju ännu högre än köksbänken, så det kan ju bli hur högt som helst annars.

I övrigt kommer dagen spenderas med skruvdragare och hammare för att montera ihop skåp.

Men först ska jag vara en snäll mor och skjutsa en drös kids genom ösregnet till skolan.

Så kom så lasset med platta paket och det var dags för legobygge.

Väggen fick jag färdigmålad och taket hann mannen fixa. Så schemat rullade in perfekt!

Sakta men säkert. Skåp för skåp växer köket fram.
Diskho mitt under fönstret och spis blir centrerat åt höger.

Det kommer bli så bra det här!

Nu tar vi en sovpaus innan vi kör vidare imorgon.

På knä sitter jag nu på mitt blivande köksgolv. Under mig syns ännu bara den vita pappen, ihoptejpad med gul, bred plasttejp.
Taket har nu målats en gång och hinner enligt plan få sitt andra lager ikväll.

Då mannen stod och rollade den vita färgen över takgipset föll mina tårar.
Kontrasten mot tegelväggen är så jäkla snygg att det brast för mig.
Inom mig bubblar det av känslor just nu och jag har nära till gråt konstant.

Om en vecka begravs min lilla 'mojka' och även om hennes bortfall kom fullt naturligt och, för hennes skull, nästan efterlängtat så känner jag en stor sorg. Så klart.

Men istället för att gråta över min saknad väller sorgen ut på de minst väntade ställen.
Som i skönheten i mötet mellan vittmålat tak och gammalt rustikt tegel.