Solen ligger lågt och speglar sig i grannens fönster. Björkarna lyses upp i sin gulmelerade skrud. Mot den grå himlen ser det nästan overkligt ut.

Sitter och tar igen mig efter middag och efterplock. Mannen mäter golvlister längs köksgolvet.

Idag blev skafferiet klart och det känns så otroligt fräscht och lyxigt att botanisera där inne!

Som ni ser har micron inte tillberetts plats i köket, utan den får stå och skämmas i skafferiet.
Den är inget vi använder varken mycket eller gärna. Uppvärmning av mattester och tillagning av popcorn. That's it.

Snart rullar tåget in från Stockholm C. Eller från stan, i dagligt tal.
När den anländer vår lilla station hoppas jag på att min trettonåring med kompis kliver av.
(Fast det är klart jag vet att han gör.)
De har varit uppe hos en tjejkompis som flyttat till stan för ett tag sen. Och att ta sig till Centralen och sen vidare med tunnelbana när man aldrig varit där eller åkt sånt är en rätt stor grej. Inte minst för mamma!
Han är ju inte jättestor. Men när man tänker på att barn faktiskt bor och lever där så kan det ju inte va så farligt. (Känner mig som en riktig lantis)

Själv har jag ju faktiskt ramlat runt där när jag inte var många år äldre, nattetid...

Kanske därför jag inte vill ha min son där.

Tror jag går och möter honom vid station nu.

En gråter och skrattar om vartannat. En rusar runt utan stopp och ännu en annan står som förstenad.
Idag var jag med på minstingarnas judopass. Stor & Liten och Lekjudo.

På S & L leker barn mellan 3-5 år styrda lekar med sina föräldrar och på Lekjudo är det just lek på judovis med små barn mellan 5-6 år.

Jag brukar inte vara delaktig i de grupperna, eftersom jag är med så mycket på vardagspassen. Men nu är det planerat att jag ska ta just dessa grupper nästa lördag så idag var jag med som praktiserande tränare.

Det är kul med judo och det är kul med barn. Så kombon är ju oslagbar.

Tolvåringen drog på disco och tre små grisar krigar om popcornskålen i soffan.
Pappa sätter upp spotlights under köksskåpen och bråkar med tvinnande elkablar. Själv väntar jag på att färgen ska torka i skafferiet. Så att jag kan måla en gång till.
Fast det var inte jag som målade första varvet, det gjorde storpojken.

För när det nu väl började bli nästa ordning i köket rev vi ut hela skafferiet för att röra till kaoset igen. Så vi kan måla och göra fräscht där inne också. För det var nästan akut!

Men det är å andra sidan snabbt gjort. Måla ett par gånger, upp med nya hyllor. Klart!

Klart är nu också köket. Det handlar inte om många minuter nu.
Elen är på plats med spotlights över köksbänk och eldstaden och taklampor över skänken.
Nu kommer det övriga trädetaljerna snart på plats och så ska jag kladda över kaminkåpan med lite ny färg.
Sen så.

Trött i armarna slår jag mig ned på köksstolen intill fönstret. Riktigt njuter av höstvädret utanför.

Ett styrkepass innan tio är helt min melodi. Då har jag bäst kraft och lust.
Gjorde om passet idag. För att jag fick lust.
Tog bort chins. Målet är nåt och jag avskyr den!
Plockade också bort ett par axelövningar och lade istället in några andra trevligheter.

Så nu ser det ut så här:
Tricep - lyft arm bakom huvudet.
Flyer - raka sidolyft
Militärpress - raka lyft uppåt sittandes
Curl - hantellyft varannan gång.
Bänkpress
Omvänd rodd - stående framåtlutad

Sen lade jag idag till två magövningar.
En situps med fem kilos vikt som förs från huvudhöjd jämns med magen, fram mellan benen och uppåt tillbaka över huvudet. Som en våg.
Och sidositup med samma vikt. Benen böjda i vinkel i luften och sittandes något bakåtlutad. Sen förs vikten från sida till sida med dipp i golvet.

De magövningarna är grymt bra!

Plötsligt stod han bara där. Fast klockan inte var mycket mer än bara lunch.
Storpojken var redan hemma då jag kom hem med de tre små grisarna igår eftermiddag.

Nydushad såg han ut att vara rätt nöjd med sin trapatsrika skolresa. Även om omvägarna, både till fots och kanot, varit många och långa. Det var inte så att de leddes kortaste vägen till de olika samlingsplatserna. Tvärtom.
De vandrade en lång sträcka upp och ner för backar för att till slut komma till en stigkorsning där de då kunde se startplatsen bara en liten bit åt höger.
Mamma skrattar. Inte storpojken.

Men i det stora hela lät det som en kul grej. Dessutom hade han knutit en kontakt med ett gemensamt intresse. Och det är ju alltid kul när man har något att prata om.

Ja, och så var det det där med tältet.
Det hade varit perfekt. Inte läckt alls.
Han lät tvärtom väldigt nöjd med det!
Däremot hade förvaringspåsen gått sönder. Men det är en världslig sak.

Böcker.
Älskar böcker! Älskar doften av dem. Känslan av dem och ljudet när man bläddrar.
Bibliotek älskar jag således också. Stämningen, tystnaden och respekten. För ordet. Det skrivna och det talade.

Men nu för tiden när jag lånar böcker med mina små känner jag att någonting hänt i förlagsvärlden. Eller är det i konsten?
Ett barn, och ofta vuxna till stor del också, dömer boken lite efter utseendet.

När jag var barn var jag en storslukare av böcker. Kunde ägna hela dagar åt att läsa och drömma mig bort bland raderna.
Först ut var Astrid Lindgren.
Underbara berättelser ofta illustrerade av Ilon Wiklands magiskt vackra bilder. De förhöjde läsningen avsevärt!

För så är det ju i början. Bilden är en stor del av berättelsen.

Men nu när vi rotar runt i boklådorna är ofta illustrationerna rent vedervärdiga! Riktigt fula bilder tecknade på ett märkligt sett. Kanske i tron att barn hellre ser bilder som ser ut att vara ritade av deras jämnåriga?

Nej. Besviken.
Tillbaka med konstnärerna inom bilderboksvärlden! Tillbaka med skönheten mellan textrutorna.

Ligger på soffan. Kors i taket! Måste va nåt fel på mig?!
Ryggen värker lite och jag blir direkt nervös för ryggskott. Tänjer och vilar.

Fick en liten femma med vovven i uppehållet tidigt i morse. En fruktansvärt otrevlig sådan. Vaderna var som betong och slet i hälsenorna så det skrek om det. Halvvägs in i svängen kom sen en håll som inte var av denna värld. Som en enorm knut mitt i solarplexus!
Trampade fram med pyttesteg och tänkte att nu kör jag som tarahumaraindianerna och det måste ju va bra!

Så när jag närmade mig fyra kilometer blev jag förbannad. Jädra dretkropp till att stöka nu då, tänkte jag och kände hornen växa fram i pannan.
Sen plötsligt lossnade allt och sista biten rullade på helt underbart.

Men förmodligen spände jag mig hela vägen och därför fick jag ryggvärk istället. Suck.

Jaja.

Ute vräker regnet ner och det är olycksbådande mörkt. Höst på alla plan.

Sitter vid det stora, svarta bordet i köksdelen som ännu inte blivit renoverad. Ser tv4 Nyhetsmorgon via paddan och känner hur trött jag är, rakt igenom. Sömnig.
Skyller på mörkret och hösten.

Storpojken ligger, någonstans dryga tio milen bort, i ett tält som inte är av denna dag. Jag kan bara hoppas att det är någorlunda vattentätt!!

Det är skolresa. Inkluderar vandring, paddling och tältövernattning.
Vetskapen om att gossen skulle vara den som stod för sin grupps boende, tält, kom mig till känna förmiddagen innan avfärd. Hmm. Hade gärna mottagit just den informationen ett par dagar tidigare!
Nog för att familjen har tält, en hel drös faktiskt, men kvaliten och funktionsdugligheten på dem lämnar nog aningens att önska.

Ett kommer från ÖB. Det går bort direkt. Kan duga till lek. Trasigt både här och där.
Ett är ett femmanna köpt i Danmark. Förmodligen på deras variant av ÖB. Skitkomplicerat att få upp och är inte heller ett alternativ att släpa med sig på skolresa.
Sen har vi ett riktigt tält. Proffsigt och riktigt bra och pålitligt. Ett åttamanna. En tipi.
Heller inget han vill sätta upp.

Återstår gör då ett sista litet tält som kära grannen kom över med då denne skulle flytta och behövde minska innehållet i sina gömslen.
Det är ett två el tremanna, grönt och trekantigt. Ett tvättäkta Indiana Jones-tält. Ungarna har älskat det!
Hur många år det har på nacken har jag ingen aning om och om det regnar in vet jag inte heller. Men det är helt! Och det är ju alltid en bra förutsättning för en bra natt.

Så nu hoppas jag för allt vad jag är värd att storpojken sluppit regn.
Och att jag i framtiden får åtminstone ett dygn på mig att se om vi har det som behövs.