Middag hemma.
Nånting annat än måltiderna vid medelhavet.

Det är som att ha varit i ett parallellt universum.
Kontrasten från de små bergsbyarna i Italien till livet i en halvdan by i mellansverige är häpnadsväckande.

Vi satt och åt middag mitt i Manarola här om dagen. En by som består av en enda lång slingrande backe och en vindlande massa trappor. I backen utanför resturangen står tre pojkar i tolvårsåldern och pladdrar snabbt på Italienska, så där så det är ett under att inte tungorna vrickas.
Plötsligt kliver de in i en av alla vackra trädörrar med gigantiska nyckelhål och drar ut en cykel.
Inget konstigt med det. Tre kids med sina cyklar en eftermiddag efter skolan.
Bara det att de bor på ett berg. I världens längsta backe.

Universum ser olika ut.

Trött vaknade jag denna morgon.
Ilskan höll mig vaken länge igår kväll.
Hur ska man komma till rätta med denna värld när det finns föräldrar som rättfärdigar att deras barn slår andra, som menar att en del barn klarar inte av att säga förlåt, och då med undermeningen att de ska inte behöva göra det?!
Helt sjukt och galet att det finns inte.
Ska de argumentera på samma sätt när de hämtar sina barn i häktet?
Åh. Ge mig lugn.

Hemma igen.
Underbart att få krama barnen igen och att få komma hem till egna soffan.
Det tog inte många minuter innan en tvätt var igång och det är väl dags att gå och hänga den nu.
Imorgon väntar en härligt vanlig dag och jag gör väl återigen ett besök i skolan.
Får se om jag klarar av att stanna kvar i klassrummet i åtminstone en lektion då i alla fall.

Fyrtiotusen steg, inklusive fyratusen trappsteg och drygt sjuhundra höjdmeter, har jag tillryggalagt på två dagar!
Inte konstigt att det känns i vaderna. Nog mer konstigt att kroppen inte protesterar mer.
Denna resa ger ingen ångest över missade träningspass eller av för mycket god mat. Kan snarare kallas träningsresa.
En resa helt i min smak.

Vilken dag!!
Till att börja med vill jag bara säga; 'Du måste åka hit!'
Detta är en riktigt lifetime-upplevelse som ingen borde missa!

Vi har idag vandrat ungefär 500 höjdmeter och galna sträckor mellan tre av de fem små byarna. Och känslan är helt fantastisk! Utsikten är enastående och att få spendera tid här är ett sant privilegium.
Vi gick från hotellet i Volastra över till Corniglia där vi strosade runt och tog en glass och kaffe. Otroligt vacker by som ligger lite högre än de övriga. Den når aldrig ner till vattnet.
Sen beslöt vi oss för att ta en sträcka till och gick vidare till Vernazza. Där satte vi oss vid hamnen och åt lunch. Dagens fångst från havet. Underbart!
Tåget tog oss vidare till Monterosso. Den byn föll mig minst i smaken. Mer utbredd och med en bred sandstrand lockar den säkert många som önskar en playa på semestern. Vi köpte istället båtbiljett och reste raka vägen tillbaka till Rio Maggiore där vi återigen strosade runt innan vi slog oss ner med glass och kaffe.
Vi tog åter tåget hem till Manarola igen där planen var att åka bussen upp till hotellet på berget. I Volastra.
Men nej. Inte sitta och vänta i fyrtiofem minuter!
Vi gick. Denna galna trappväg upp till toppen.

Så nu har vi minsann sett dem allihop.
Cinque Terre.

Någon har säkert räknat trappstegen.
De var oändligt många.
Den slingrande stigen ner till Manarola från hotellet var en upplevelse i sig. Helt galet brant och bitvis läskig att ta sig genom.
Vi tog såklart den extra långa 'panorama-vägen'.
Utsikten var slående!
Väl nere i Manarola fick jag kämpa med tårarna över det faktum att jag var där. På den plats jag bara sett på bild! Så otroligt vackert och med häpnadsväckande arkitektur.
Benen skakade av den långa vandringen ner. Men det fanns inte ens en tanke hos mig att vi inte skulle ta samma väg upp.

Slog oss efter några timmars flanerande ner på en liten resturang som serverade de godaste musslor i vitvinssås jag ätit. Sedan var det dags att ta sig upp igen.

Helt tagen av denna resa.