En bit ur mitt liv

Alla inlägg under september 2017

Av Kattis - 19 september 2017 19:42

Jag är så stolt över mina stora gossar. Äldsta går sista året på Natur och känner i år att tempot är mycket lugnare och allting mycket lättare. Till och med sista kursen i matte som han valt extra är plötsligt jätteenkel. Handlar mest om logik.
Tänk att han snart har klarat av sina tre gymnasieår på en av de tuffaste linjerna på den tuffaste skolan med de högsta meritpoängen. Och han kommer inte ens ha fyllt arton när han går ut!
Och min näst äldsta som just börjat Teknik och tydligen kör lika många mattekurser som Naturarna. Och han trivs riktigt bra och känner att allt flyter på som det ska. Har första riktiga matteprovet på fredag, men känner bara lugn inför det. Även han är ju ett år yngre än de andra.
Mina underbara gossar. Mina stoltheter.
De ger mig lugn. De behöver jag inte oroa mig för.

Av Kattis - 19 september 2017 11:57

Med pulsen dunkandes i öronen går jag ut ur klassrummet. Ställer mig i korridoren utanför och drar några djupa andetag.
Tar en sväng förbi rektorns kontor. Hon sitter i möte.
Det är helt galet vad arg man kan bli över ett gäng små skitungar. Inne i klassrummet råder total anarki! Någon ålar omkring på golvet, en har gått ut i kapprummet för att sparka boll, någon leker med en leksak hemifrån medans en annan hänger uppochner på sin stol.
Det pratas tvärs över klassrummet och de som faktiskt gör vad de ska är ytterst lätträknade. Mitt inre håller på att brista fullständigt. Jag tar ännu en lov förbi rektorns kontor. Fortfarande möte...
Stackars fröken, som inte alls är någon fröken utan är tänkt som en resurs, har blivit inslängd i något helt oplanerat och kämpar med att göra vad hon kan. En eloge till henne!
Men detta är helt ohållbart!
När lektionen är slut får jag äntligen tag i rektorn. Efter ett känsloinstensivt samtal från båda håll, den ena lika frustrerad som den andre, går vi åt varsitt håll.

Jag åter in i klassrummet. Plockar med mig min son. Och går hem.

Av Kattis - 18 september 2017 22:30

För tre år sen skrev jag en text om varför jag blrv judotränare. Årtal och grader är ju förändrat idag, men grunden är den samma.

'Varför är jag tränare?

Jag är inte den mest kunniga tränaren på mattan och har inte alla tekniker klara för mig med kombinationer, kontringar och försvar.
Jag har inte levt med judo sedan barnsben och är långt ifrån uppvuxen inom kampsportsvärlden.
Men jag bidrar med något annat som väger nästan lika tungt...

Klubben startades för ca.sju år sen och jag var där, den allra första träningen. Äldste sonen fick för sig att vilja prova, då goda vännen var insatt i detta nystartande projekt och tänkte vara med.
Så där stod jag och lyssnade till Mattias, klubbens ordförande, första samtal till oss föräldrar, i en pytteliten kall lokal på loftet över en verkstadsanläggning. Och vidare stod jag där vid varje träning och kände adrenalinet pumpa i mina muskler då sonen och hans träningskamrater kampade på mattan. Då det startades en tjejgrupp i MMA var jag inte sen att haka på. Detta med kamp var verkligen min grej!

Klubben växte, fler söner hakade på, vi fick flytta till större lokaler och jag tog klivet in på judomattan och sen även in i BJJ'n.
Träningsgrupperna ökade ständigt i antal barn och gav tränarna fullt upp.
Vi hade tre judotränare, de bästa man kan önska, tre stora, starka och äkta kampsportskillar. Barnen älskade dem och de gav superroliga pass!
Fast behovet av fler tränare började kännas
och snart landade frågan hos mig. Skulle jag kunna tänka mig att kliva över till tränarsidan?

Tankarna började snurra.
Jag är ju inte den med jättestor judoerfarenhet eller stor tekinvana. Men som enda tjejen i en stor familj på åtta personer kände jag vikten av att visa att det inte bara är stora starka äkta kampsportskillar som tränar judo. Utan att det faktiskt finns små tjejer på mattan också!
Då tog jag beslutet att jag kan också bli tränare.

Klivet in på mattans tränarsida var jättespännande!
Plötsligt kom jag in på träningens baksida, med planering och pass-struktur. Jag kunde se detaljer i tekniker och på vilket sätt de lättast lärdes ut. Och att barn kan och orkar mycket mer än vi vuxna tror!
Däremot kunde jag också snabbt märka skillnader i föräldrars och barns förhållningssätt gentemot oss tränare, mot de stora grabbarna på tränarsidan och mot lilla mig. För det var olika.
I början visade det sig tex att en del barn hade ganska svårt att ta till sig mina instruktioner, eller att över huvudtaget sig mig i ögonen, så där fick jag riktigt visa vad jag krävde för bemötande. Men desto roligare då jag efterhand kunde känna hur respekten för mig ökade och hur vi till slut blev riktigt goda vänner - jag och alla barnen.
Grupperna jag har varit tränare för har varierat en del, från barnen i sexårsåldern upp till de som nu är fjorton, så jag kan nu säga att jag känner dem alla. Vilket är jätteroligt!
Jag kallar dem för mina judokids.

Så min roll är mer än att bara lära ut judo, det är även att visa att tjejer kan vara små och ändå starka. Att tjejer både kan träna judo och vara tränare. Och framför allt att tjejer också har rätt att kräva respekt och uppmärksamhet.
Detta inte enbart för att stärka tjejerna som kommer till klubben, utan även för att stötta killarna och deras världsbild.
Därför valde jag att bli tränare.'

Av Kattis - 18 september 2017 11:32

Med armar som knappt orkar lyfta sig själva matar jag mig med ett hulkenlass av pastasallad med ägg och skinka.
Har lotsat mig själv genom ett rejält volympass nere i gymmet. Med stort fokus på kroppskänsla och teknik började jag nu en period av låga repetitioner, många set och mycket volym.
Kroppen är med min nervösa rygg inte beredd på någon tung träning nu, så därför börjar jag om istället. Var mycket försiktigt med allt som överhuvudtaget involverar ryggen det minsta lilla och bytte ut flera övningar till snällare positioner. Så med ryggen var det ingen fara.
Det kändes riktigt bra och mina armar är väldigt mycket tröttare än vanligt. Huvudövningen bänk lät jag gå ner i vikt och körde även den i samma repsantal som allt annat. Vilket känns läskigt! Kommer jag tappa all styrka nu?
Nu kör jag på med denna periodiseringsmodell ett varv och får utvärdera därefter.

Av Kattis - 18 september 2017 08:42

Uppe vid kyrkan har redan lövblåsen börjat brumma. Gula fuktiga höstlöv viner omkring. Med ett leende blir jag hälsad när jag går förbi.
Eric Clapton sjunger för mig där jag går min promenad framåt. Har lämnat älskade barn vid skolan och har nu en hel förmiddag för mig själv.
Promenerar och känner mig igenom hela kroppen. Ryggen vill vara med. Viskar lite där smärtan förut satt. Yogan de sista dagarna har känts bra.
Jag kan ingen märklig tjusig yoga utan nöjer mig med solhälsningar och mycket framåtböjning. Det är riktigt skönt för ryggen och något jag ofta gör just därför.

Marken är blöt efter nattens regn. Det doftar alltid lika härligt.
Världen är som vackrast efter ett regn. Människan mår som bäst efter smärta.
'Det är alltid så skönt när det går över.'

Av Kattis - 17 september 2017 19:44

Med avslappnat bestämda steg gick vi med självklarhet mot kyrkans vallokal. Medlemskapets vara eller icke vara är den stora frågan. Men så länge medlem, så länge röstar jag!
Vikten av att ta sin rösträtt på fullaste allvar vill jag lära in i mina barn, därav fick jag putta och stöka något på äldsta gossen min. Sjutton år gammal fick han använda sin rösträtt för första gången i detta kyrkoval.
Han tog lite blanketter, fick sina kuvert och klev iväg till båset. Gjorde sitt val och stod med mig och far sin i kön för att avlägga sin röst. Som jämlikar.
Stort!

Väl framme lägger han fram sin legitimation. Kyrkans man letar i sin lista.
Letar. Letar. Kollar födelsedatum. Letar lite till.
Nej. Min gosse stod inte med!
Snopet fick han slänga röstsedlarna i soptunnan.
Nu pågår en jakt på gossen min i kyrkans papper. Ilsken är jag över detta slarvande!
Rösträtten blev han tydligen av med.

Av Kattis - 17 september 2017 18:43

Vad är det som smärtar? Vad är det som svider så?
Hur ska jag det läka, vad jag ej kan förstå?
Min spegelbild ändras och mitt jag suddas ut.
Vem är jag då nu, om ej som förut?

En värld som blandas, där upp blir till ner.
Där jag inte hittar dit där jag inte ser.
Igår var jag någon, men vem är jag idag?
Vem ska jag vara när jag ej längre är jag?

Se mig i ögonen för där är jag trygg.
I dina ögon är jag ej längre skygg.
Jag ställer mig därför mitt framför dig.
För det är jag i dina ögon som är mig.


-KT 2016

Av Kattis - 17 september 2017 06:39

Börjat sticka igen.
Det är en sådan där syssla som kommer tillbaka varje höst. Tända ljus, en kopp te och en stickning i soffan. Gosiga garner i murriga färger.
Höstmys.
Nu ska jag försöka mig på en ny variant av poncho. Spännande att se vad det blir av det.

Presentation


Ett liv i förändring. Från heltidsmamma till en kvinna med tid för egna intressen.

Gossarna

 

2014  

 

 

2012

 

Följ mig via Bloglovin

Follow

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30
<<< September 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Några egna ord

Statistik

RSS


Skapa flashcards