Stegen trummar mot den jordiga marken som utgör underlaget för vår löprunda. Vi säger inget. Våra andetag är ansträngda.
Stigen slingrar sig framåt, uppåt och över bergskanten vid toppen. Blicken hakar sig fast där uppe i ett försök att dra mig dit.

Det är inte ofta jag och väninnan lyckas sy ihop våra löprundor. Men idag hände det. Och det är mysigt.
Det är skönt att ha med sig en kompis att flåsa ikapp med. En som synkar i takt och distans. Som inte står och väntar otåligt ovanför backen eller joggar baklänges i ett försök att fördriva tiden med nåt ointressant samtal mitt i mina tunga andetag när jag helst skulle ramla ihop i en hög i diket.
Ja, en löparkompis som man kan prata lite med när man börjar komma igång, men som är lika trött som jag när det är jobbigt.

Vilken lycka jag har. Som har en löparkompis av varje sort!

Solen bränner redan. Det är redan hetta ute på altan. Och jag känner för att städa iordning här ute och bara lägga mig i bikini med nya låneboken och lata mig resten av dagen.
Låta det bli en riktig hemmadag i sann sommarlovsanda!
Kanske till och med doppar mig om den andan faller på. Och i denna hetta gör den nog det.

Klockan är inte tio än men det är endast jag och de två knoddarna vakna. Resten lär ju dröja.
Vi har lite olika åsikter om det där med lov och dygnsvila. Jag tycker att man fortsätter att sova på natten, medans de vill sova förmiddagar. Fast jag försöker få upp de sista till senast tolvsnåret. Plus att jag går och petar och drar i dem långt tidigare.
Hemska människa!
Men nån måtta får det va.