Syrsorna välkomnar oss där vi kommer längs dikeskanten. Högljutt spelar de sin sommarmelodi. Solen är lågt sjunken bakom skogskanten och det enda som syns är dess guldiga skimmer, som om dess strålar inte riktigt vill släppa taget om himlavalvet.
Klockan är långt förbi nio, men det är först nu vi lyckats komma ut på löprundan. Mannen och jag. Och det är först nu det är svalt.
Det är riktigt skönt till och med. Ordentligt svalt. Tyst och stilla. Inte många ute. Första kilometrarna känns kanon.

Men det kan ju vända. Och gör så förstås.
Vet inte om det är mat eller vatten som är bristvaran. Kanske kombo. Har inte ätit på sex timmar och nog inte fått i mig ens en liter vätska på hela dagen, så grunden för dagens löptur var lite illa.
Två kilometer gick det, sen kom ett redigt knytnävsslag i magen. En rejäl obehagskänsla mitt i solar plexus. Försökte andas djupa avslappnande andetag. Försökte med lite vatten från idrottsplatsen vi paserade. Drog ner på tempot.
Inget hjälpte.

Vet inte om jag ska känna mig dum eller duktig. Men jag höll ut i alla fall. Smärtan i mellangärdet satt kvar rundan igenom, men jag lyckades bita ihop och ta mig runt. Kom i mål kräkfärdig och totalt färdig. Inte av riktig trötthet egentligen. Mer av utmattning på grund av att ha pressat mot smärta så där.

Det kunde ha blivit en alldeles underbart skön sväng. Men jag måste komma ihåg vätskan dagen igenom innan ett pass!
Drick. Drick. Drick.