Jag känner doften av smultron. Jag känner hur mina fötter bränner. Känner smaken av min ökentorra gom och hör flåset från mina flämtande andetag. Jag ser den slingrande stigen full av upphöjda rotsystem framför mig.
Jag springer. Med alla mina sinnen.

Det är varmt. Alldeles galet varmt och jag skäller på den som kom på denna vansinniga ide att ge sig ut och springa (springa, lufsa, hasa, släpa. Whats the difference?) i den här förskräckliga hettan. Skäller argt. Men jag bryr mig inte. Lyssnar visst aldrig på mig själv! Tänk att ingen kan säga åt mig! Nehedå. Istället snörar gubben på sig dojorna och följer med. Bara så där! Argh!
Och han verkar inte särskilt beklämmad över värmen. Bara travar på där framme. Stannar artigt ibland för att se att jag hänger med.
?Hela vägen upp!? gapar han mitt i längsta skogsbacken. ?Fram med höften? instruerar han medans han lugnt står högst där uppe och latar sig medans jag flämtande kämpar. Kämpar med mina brännande fötter. Kämpar med mina överhettade lungor. Kämpar med mina tunga lår. Skitgubbe!

Fast det är klart jag fixade det. Jag kom upp. Kom runt. Kom hem. Dog på trappan en stund. Men jag klarade det.
Tack vare skitgubben.

Vaknar till en morgon utan samma gassande sol som igår. Men det är likväl bastuvarmt under kapellet.
Mannen tycks ha sovit ikapp för denna morgon vaknar vi samtidigt. Båda vill upp. Båda vill ha frukost. Kaffe. Då är det bara att maka på sig för alla sjusovande barn. Här kommer två törstande kaffekameler!
Sängen (den multifunktionella som agerar säng, soffa och matplats i ett) bäddas upp under små gnällande protester.
Liten vill inte vakna. Än.

Doften av pannkaka som sprids genom båten några ögonblick senare får dock igång även den sömnigaste.

By the way. Kamelen är inget annat än en häst designad av ett team. Har jag lärt mig.