Slänger mig raklång i hammocken bakom köksdörren. I vardagsrummet hörs bruset från finalmatchen på tv. Jag smiter. Jag skiter i denna match och tar en egen stunds timeout istället.

Himlen är fortfarande klarblå och solen är fortfarande varm. Men det finns en tillstymmelse till svalkande vind som sveper över mig. Det går att andas.
Sista tvätten hänger på tork och middagen är undanplockad. Diskmaskinen gör sitt (hoppas jag för den är inte helt hundra) medans jag tar en paus. Mina trötta ben behöver det.
Igår var planen att ta mig ut på en skön löprunda i den svala sommarkvällen. Men när väl svalkan kom blev olusten för ensamlöpning en lördagkväll i sommaren för stor. Så jag körde ett underkroppspass på altanen istället.
Ett riktigt hatpass.
Jag gav mig in i det för första gången för ett par veckor sen. Trodde jag skulle kunna ta det som en uppvärmning på morgonkvisten. Göra det som ett komplement till kvällens kommande löpning.

Pyttsan!
Det var det jobbigaste jag gjort på bra lönge.
Lofsan, PT?n (?lofsans? på Instagram), har satt ihop flera sommarträningspass med i största del kroppsviktsövningar. Träning man kan ta till då man är på semester och inte har tillgång till någon utrustning.
Detta var första passet. Och jag var helt slut efter varv 1/4. Och då körde jag nivå 1 av 3. Fick kämpa för att ta mig igenom det.
Efter det kunde jag inte gå på flera dagar. Tog närmare en vecka innan jag var helt återställd.
Där och då lovade jag mig själv att aldrig, ALDRIG!, göra om detta pass.
Fast.
Det är ju nåt med träningsvärk. Det liksom får en att må bra inuti. Jag kände ju att all denna smärta kom av att jag plötsligt lyckats träna muskler jag inte kommit åt tidigare. Att jag gjort något rätt. Och att det nog vore bra att göra det igen.

Så. Igår gjorde jag det igen.
Men nu på nivå 2 av 3.
Det var sjukt jobbigt och jag var helt slut efteråt. Passet som är beräknat att ta 30 min tar mig en timme. (Fattar inte?!)
Jag såg med skräckblandad förtjusning fram emot flera dagar av förskräcklig träningsvärk. Såg för mitt inre hur jag krampaktigt höll emot mot stolssitsen när jag skulle sätta mig och hur jag stapplade upp steg för steg i trappan.

Men. Jag vaknade imorse. Sträckte på mig som vanligt innan jag klev upp. Kände hur det drog lite från höften ner i benen. Men i övrigt. Inget särskilt.
Rackarn?s.

Njuter av tystnaden. Ser fotbollsmålet stå öde och vänta på lek. Men ännu är det tyst och stilla. Hela huset sover.
Värmen är påtaglig och min plats i hammocken ligger nu i solen så jag tar min morgonstund på bondbänken vid det stora altanbordet istället. Allt för att söka skugga.

Igår lyckades jag få igenom tre maskiner tvätt. (Jädrans så produktiv jag var.) Och min pengatörstande gosse (han är märkestokig och därmed kär i pengar) tog tag i skurandet av alla tre badrum och toaletter och dessutom dammsugningen av hela nedervåningen.
Himla bra! Den som är kär i pengar får lära sig jobba!
Eftersom det blev så mycket gjort igår har jag ju mindre att göra idag. Skönt.
Mycket skönt.
Fast nån maskin till lär jag kunna ta mig an.
Det är ju ett evighetsprojekt det där med tvätt. Tar aldrig slut.
Och är man borta ett par dagar...

Jag håller på med något kul också.
En fotovägg.
Jag är så ledsen över att jag så otroligt sällan får se alla älskade kort jag har på mina barn och våra upptåg. Så jag har skickat efter de jag gillar mest. Både från tjusiga händelser och sådana där vardagliga enkla foton tagna i stunden. Hundra stycken lät jag skriva ut.
Och nu tänker jag helt sonika sätta upp dem på väggen. Inget avancerat alls. Inga ramar eller krusiduller. Bara en vägg med massor av foton på.
En vägg med vårt liv. Helt enkelt.
Det är inte klart på långa vägar. Men ni kan få se hur det är på väg att växa fram.