Från den heta asfalten känner jag den. Den solbrända marken som får mina fötter att röra sig snabbare. Från den branta vattenrutschkanan känner jag den. Där vattnet yr i kaskader runt forsande våghalsar som kastat sig ut över kanten. Från skrattande barn som studsar på det uppblåsta berget och faller omtumlade ner i plasket känns den och från ungdomarna på badringarna i forsen där de skönt flyter förbi. Jag kan känna den från nöjda munnar vid glasskiosken. Där de smaskar mjukglass ikapp med solen, som smälter den snabbare än den hinns ätas upp.
Överallt känns den. På min hud, i sin doft och av barnens klingande skratt.

Sommaren.
Den varma, sköna, underbara.
Jag bara sitter. Andas. Tar in allt.
Fyller min kropp och alla mina sinnen till bredden av sommar. Fyller min själ och njuter.
För rätt vad det är.
Är den slut.

Åh den känslan.
Barnen badar i sjön och hoppar från bryggan. Skrattar och springer ut i vattnet. Simmar längre och längre ut tillsammans med sina kusiner. Jag sitter på filten och njuter av kvällens svala vind. Bredvid sitter min syster.

När man föds har man ingen påverkan på var man växer upp eller hur man ska leva. Man föds in i en förutbestämd tillvaro. Lever nära dem som redan finns nära.
Min syster har aldrig funnits nära. Annat än inom mig.
Vi bor och lever fyrtio mil ifrån varandra och har inte möjlighet att ses så ofta. Det blir ett par gånger om året så där.
Men när vi ses.
Den känslan.