Satt i bilen och rullade i mjuk fart mot den centralare delan av kommunen.

Hade till och med lyckats hinna med en sväng in på återvinningsstationen för en större tömning av hemmets miljösorterade sopor.

Radion var på i exakt den volym jag själv kände för. Ensam och kung över vägen.

Målet för min färd var mödravårdcentralen för den alldagliga bebiskontrollen. Socker, järn, blodtryck, symfusmått, hjärtljud och fosterläge.

Takida drog igång sin "I am never alone" och rysningarna började krypa längs ryggraden.........

Plötsligt känner jag en tår på kinden.

En klump i halsen som måste hållas i schack med våld.

Denna tur till mvc, inser jag nu, kan mycket väl vara min absolut sista.

Min sista graviditet som kan vara slut när som helst.......

Min längtan efter att få känna den välbekanta smärtan av den allra första riktiga värken, den rivstartande insikten om att nu är det dags, blandas med en översvallande ångest kring att jag aldrig ska få vara med om detta under igen.

Hur kan denna tid av mitt liv redan vara förbi.....?

 

annkatrin

27 augusti 2010 06:41

Förstår precis vad du menar. Det är en liten sorgkänsla som gör att man inte vill att förlossningen ska starta. Man vill spola tillbaka tiden och få behålla magen ett tag till, samtidigt som man längtar efter den nya familjemedlemmen =)
Hur gick det på MVC? Fixerad?
Kramizar

http://finastebarnen.blogspot.com

Kattis

27 augusti 2010 09:42

Njoo....Så gott som fixerad, rejält långt ner i alla fall. Vilket jag ju redan kännt. ; )
Låg i rätt läge, med huvudet åt rätt håll, om man säger så.
Så han är väl redo.....Jag med.....

Vad snabbt ni fann ert hus!
Hoppas allt går bra.
Kram

 

Anna

27 augusti 2010 08:08

Åh jag förstår dej så väl! Ska absolut inte ha fler barn men blir såå avundsjuk på alla fina gravidmagar! Kan oxå få en klump i magen när jag tänker på att jag aldrig mer ska få känna ett barn som sparkar i magen, aldrig mer få vara med om en förlossning och den där första känslan när barnet ligger på magen... Men så tittar jag på mina tre fina barn och inser att jag ska vara glad som har dom!
Lycka till med förlossningen när det är dax!

//Anna

Kattis

27 augusti 2010 09:39

Jaaaaa. Hur lever man med den känslan?!

Visst är man fantastiskt lycklig över de barn man fått. Finns ju inga barn som kan förändra den kärleken.
Men just det där med graviditet och förlossning är ju så enormt!

Jag tycker det känns som om jag längtat efter graviditet/barn hela livet och nu är den tiden liksom förbi......
Självklart är inte barntiden förbi, men det där innan.

Kram

 

mångmamma

27 augusti 2010 18:31

Vet precis vad du menar.
Efter mina senaste sena mf har vi bestämt oss för att ge upp.
Inget lätt beslut när hela kroppen och själen skriker efter ännu ett litet rosigt och gosigt knyte!
Lycka till med förlossningen!
Och trevlig helg...
Kram E

http://www.hemsktmycketbarn.blogspot.com

Kattis

27 augusti 2010 18:52

Din historia låter väldigt tragisk. Hoppas det inte är något som gett alltför stora sår i ditt inre!
Fast ärr blir det ju alltid......
Själen kommer nog alltid skrika, förmodligen blir sådana som vi aldrig "nöjda".

Trevlig helg och kram.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vilken trötthet jag upplever just nu! Två veckor in i arbete efter en väldigt lång semester och det är klart att det tar på krafterna att komma in i rutiner igen, lära mig nya rutiner för ändrade arbetsförhållanden, jobba ihop mig med nya kollegor ...

Nu har det snart gått en vecka sedan mitt lopp i Vemdalen och jag har lagt om min träning inför Göteborgsvarvet halvmaraton om en månad. Så nu blir det färre höjdmeter och mer tempo. Dagens träning planerade jag för att kunna jobba på det tempo jag...

Vemdalen fjällmaraton 45km Hade tre mål för detta lopp: 1. Klara av starten och de första fyra km utan adrenalinpåslag som resulterar i att jag är energitömd efter 500m. 2. Hålla tempot för att klara mig till 32km innan repet skulle dras efter ...

Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas. Jag sitter på...