Att få julen ur huset är lättare än att få den ur barnen

När jag var liten hade jag en drömsommar. Mor min hade fått en tjänst som kokerska i en av de höga tjusiga familjerna i vårt land. Och då föll det sig in att vi fick följa med dem, ett äldre par, till deras 'sommarstuga' för ett par veckor under den svenska högsommaren. 'Stugan' var en tjusig herrgård med underbar omgivning att upptäcka för ett barn i tio års åldern. Jag och min mamma fick bo i en av flyglarna, en tvåvåningsvilla med egen ordentligt uppvärmd pool. I det lilla köket fanns en interntelefon med anslutning till bland annat badrummet. I badkaret kunde jag ligga och mysa, ringa ner till mamma i köket och be om ett glas juice… en väldigt häftig upplevelse för en tioåring! Hoppa i poolen när lusten föll på, gå och plocka några vindruvor direkt från stocken inne i växthuset, hälsa på någon av det välfyllda stallets hästar eller köra runt på ägorna med en av de superroliga små golfbilarna. Jag hann under de två veckorna bli god vän med både trädgårdsmästare och chaufför och fick ett riktigt härligt minne för livet. Men det jag kommer bäst ihåg är just den där interntelefonen. Det är också något jag under senare år börjat känna ett behov av. Tänk att slippa ropa eller springa i trappan! Jag har i min faders anda ordnat ett eget system, då jag till rörmokarens fasa slår på rören. Det hörs ordentligt dit upp kan jag lova, men ger fula märken… Nu har dock de äldsta blivit med mobiler och då slår det mig att med gratis uppringning inom samma operatör är det ju en perfekt interntelefon!

Utanför fönstret dalar stora flingor sakta ner....

Skulle kunna tolkas som underbart vackert, om det inte vore för en väldig mättnadskänsla vad det gäller snö!

Den sköna känslan av att ha all tid i världen från morgonen igår, fick mig att komma lika raskt upp ur sängen idag. Och det i sin tur gav mig full gas till att fixa veckans inköp direkt efter skolpromenaden. Klockan var inte mer än halv tio när vi var klara.

Mina fina formar har jag inte haft hjärta att ställa undan. De står och lyser upp mitt kök på bänken i väntan på att fyllas med allsköns rotsaker till kvällsmaten.

Jag gick med utsträckt arm längs grönsakshyllorna i butiken. Rotselleri, palsternacka, kålrot, morötter, lök, champinjoner, paprikor........Åh, vad det vattnas i munnen...

Men först ska vi få till en lunch dessförinnan.

Jag blev via dessa sidor tillfrågad om att vara med i ett reportage i den större lokala nyhetstidningen. Min galet stora gosskara var det som lockade till lite mer djupgående frågor och funderingar.

Därav hamnade det även några förpackningar kakor i varuvagnen. Kanske kan spräcka bubblan vad det gäller många barn = superb bagare/kock.....

Nog för att det lockas till mer bakning när det alltid finns många munnar att glädja, men jag är ingen sockerbagare av stora mått bara därför.

Imorgon kommer tidningstjejen. Spännande att se hur hon tänkt sig detta! ;-)

Ibland kan jag känna att vi med stora familjer förväntas vara på ett visst sätt. Vi har förstås den stora kärleken till barn, och gärna många sådana, gemensamt. Men i övrigt är vi ju olika individer som alla andra.

Någon är ordningsam, någon slarvig, stor filmälskare eller helt utan tv, gröna fingrar med egen odling eller enbart plastblommor....

Annorlunda familjer på tv till exempel, vill mest skapa reaktioner som uttalas Åh,jisses/Hjälp/Ahhhh!

Att barn bråkar tillhör en del av social träning. Det gäller att lära sig ta konflikten och bråka på rätt sätt.

Och är man som mamma/förälder mitt uppe i något som måste göras kan det skapa strul med spända och förväntansfulla barn, vare sig de är två eller tio.

Men producenterna väljer bara att visa det som kan väcka reaktioner.

Sen är vi ganska grymma som människor också.

Ser vi söta syskon som läser saga för varandra tänker vi inte så mycket på det, det gör ju våra barn med ibland.

Men ser vi några bete sig illa då känner vi nästan ilska. Fast våra barn beter sig med all säkerhet också illa då och då.

Det hör ju till uppväxten och lärdomar om gränser och förväntningar.....

Så att vara en stor familj är precis som att vara en liten, bara större.

Igår kidnappade jag maken direkt efter hans hemkomst.

Idag såg jag till att ge mig själv samma behandling. Med enda skillnaden att min kidnappning gick till den lilla staden istället för till isbanan.

Jag gav mig själv en stunds shopping......... (!)

Gick och strosade helt för mig själv i godan ro. Kikade på lite kläder, hittade inget. Ville in på min favorit-barnklädesaffär, stängt till mitten på januari! Letade mig in till den söta inredningsbutiken, fick mig ett par ljus och en ljusstake :-)

Och sen slog jag till! De underbaraste fat och formar. Nu kom äntligen ett par in i mitt kök! 

Helt ljuvliga. Andas provance lång väg. Franska kryddor, oliver, sallad, lasange.

Eller varför inte fylld med kyckling till tacos?!

Åh....jag vill laga mat. Bjuda på middag.........

Imorgon blir det ungsrostade rotsaker och kyckling!

Skulle också vilja breda ut mig på en sandstrand? inte på ett kors kanske

Svårt att somna och svårt att hålla sig sovandes. Så såg natten ut för så gott som samtliga i det gossfyllda huset.

Vaknade åtskilliga gånger under natten, varje gång med ytterligare ett barn vid min sida. Det blev trångt till slut.......ganska fort faktiskt.

Några fötter på kudden, i ryggen, på väg ner på golvet och så lille mini inknöad i magtrakten.

Mysigt så det förslår på ett sätt. Absolut bästa sömnfördrivaren på ett annat.

Vilket i och för sig var bra med tanke på att det inte gav mig några större problem med att kliva upp till morgonkvisten. Men om jag hade fått sova lite bättre hade jag å andra sidan kanske varit något mer utsövd......

Det blev då istället en betydligt lugnare morgon. Vi satt med frukost framför oss långt före planeringen. Kunde komma iväg och gå promenaden till skolan i sakta mak.

Inte fel det heller.....

Simon var lite tveksam till hela dagisgrejen i morse. Att inte ha varit där på nästan en månad gör det lite pirrigt. Lite blygt för alla gamla kompisar.

Det kan ge mig lite funderingar kring att kanske strunta i alltihop. Jag är ju hemma, så det är ju inte så att dagis är ett måste.

Men vi har ju bara valt ut de dagar som är roliga. Dagarna då hans grupp har sin arbetsstund, gympan, utflykterna och sexårsgruppen.

Det blir fyra dagar i veckan och tre och en halv timme per dag.

Att vara i grupp med jämnåriga är nog en väldigt bra förberedelse inför skolan. Socialträning ;-)

Det är ju något helt annat att vara i ett gäng grabbar där allihop är ens bröder.

Lille D, mini och jag fick oss en stund på kyrkis också. Det var inte igår!

Jag kunde genom vänners ögon se hur stor min lille plutt blivit. Usch! :-(

Han som knappt kommit ut till denna världen är redan bevisligen en liten grabb med egen vilja.

Att sitta tillbakalutad i barnsitsen är inte längre tillfredsställande, sitta upp ska han. Alltid. Bra magmuskler blir det nog där ;-)

Han har dessutom kommit till stadiet där inte allt går att trösta med tutte.

En bråkig bitring, som inte händerna lyckas få fatt i på rätt sätt, kan ge upphov till väldiga ilskevrål!

Min bebis........Att tänka att jag aldrig mer ska få ta del av en liten knodds upptäckt av världen känns hjärtskärande!

Hur kan man känna sig mätt på detta!? Och "nöjd".....Önskar svartsjukt att jag fick lite sådana baciller. 

Finns det medicin mot bebissjuka ;-)

Maken seglar, med lille D mellan fotsulorna, runt runt på isbanan. Lille D är mycket förtjust i den lustiga känslan av att ha noll koll på benen. Hans små pedaler paddlar alldeles frenetiskt över den glatta ytan. Och ramlar gör han ideligen men vill ändå fortsätta! De äldre gossarna far ju inte direkt omkring som födda på isen, men det ser inte alltför illa ut. Några stora grabbar kommer och ställer sig för att skjuta puckar på ena sidan plan. När de tar sig fram med smidiga nästan graciösa rörelser kan jag plötsligt ana en vag känsla av ålderdom inom mig. Hallå! Gammal - JAG!? Pyttsan heller! Inte en dag över tjugotre! Eller tjugosex, kanske.… För det är väl 1998 nu? Fast då borde jag ju vara

Äldsta gossen fick ett par sprillans nya Jofa-skridskor i julklapp.

Tyvärr måste jag ovilligt erkänna att så gott som samtliga dagar av lovet runnit förbi utan att dessa kommit till användning.......

Men idag, sista dagen innan terminstart, blir det andra bullar!

Skridskorna från källaren har plockats upp och mätts,liksom alla små barnafötter. 

Stora match-leken drog igång för att para ihop rätt par skridskor med rätt par fötter. Det gick sisådär, men alla barn har i alla fall fått ett par skenor att åka på.

Väskorna står packade och klara i väntan på.........pappa. Han vet inte om det än, men kidnappning av honom direkt efter hemkomst planeras. Även en pappa kan behöva luftas lite!

Nu är pappor ofta (mig veterligen) inte så där överförtjusta i att få kvällarna planerade åt sig alldeles ovetandes. Men ibland kan det väl vara skönt att slippa fundera själv!? ;-)

Nej då. Det är ju bara skoj. Så det blir nog inga protester.....

Här har vädret slagit om helt plötsligt. De djupa minusgraderna har stigit rejält och lagt sig precis runt nollan. Vilket resulterat i takdropp och töande väglag och sedemera fryst iskana som följd till kvällen.....

Vilket då slår mig...varför ta sig till banan?! Det lär ju gå att skrinna ut direkt från farstutrappan!