"Ett, två, tre, fyra ...... Kom igen! Några till!" 

Jag blir peppad och lyckas få till kraft för ännu några slag. Mina armar skakar.

Att killen som tar emot alla mina slag och sparkar inte är mycket äldre än mina egna söner, får mig att fundera lite kring vad gossens mor kan tycka om att jag står och slår på hennes son.

Men han slår ju tillbaka. Och det en hel del hårdare än mig.

Jag får till och med kämpa för att hålla mig stående och måste spänna magen ordentligt.

Vi är en väldigt brokig skara på träningsmattan.

Allt mellan medelsålders flerbarnsmammor och fjortonåriga fjuniga småkillar.

Men det är kul!

Och det är inte alltid de yngste som är starkast.

Ibland är det gamlingarna som visar på mest styrka ;-)

Undrar, funderar, tänker och väntar. Väntar och undrar. Inget är som väntans tider. Inte är det trevligt heller. Att inte veta, och inte heller tro, är något annat. Något mitt emellan hopp och förtvivlan. Jag lämnar det i den stores händer och litar på resultatet…

Jag är kvinna.

Jag är en individ.

Jag är en människa.

Jag kan bli austronaut.

Jag kan bli läkare.

Jag kan bli proffessor.

Jag kan bli precis vad jag vill!

Jag ville bli mamma.

Jag är för den fria viljan. 

Den fria önskan.

Jag är för varje persons rätt att få kämpa för att kunna nå sina egna drömmars mål.

Ger min roll av kvinna mig en skyldighet....?

Jag är inte antifeminist.

Jag är individualist.

Vi är alla lika underbara. Lika stora i vår litenhet.

Och helt olika med olika drömmar och olika prioriteringar.

Men det vi alla har gemensamt är - livet!

Och vår rätt att använda det precis som vi vill.