Likt varje moder ömmar jag för mina barns lycka och välmående. Och likt alla mödrar gör jag det på mitt sätt. För att jag ska kunna ge mina barn den bästa tänkbara barndom tror jag att det är nödvändigt att jag även ser till att låta mig själv vara lycklig. En förälder i psykisk obalans blir nog lätt en obalanserad förälder. Och vägen till lycka ser för alla helt olika ut. Vi ser på livets hinder med varierande tålighet. Prioriterar vardagarnas uppgifter alldeles olika och gläds i skilda nivåer åt livets möjligheter till guldkanter åt det enkla. Vi har inte alls samma krav, helt enkelt. Min dröm är inte din dröm. Men den är inte sämre för det. Det jag tror ger mina barn en fantastisk uppväxt, tror inte du är bra för dina. Och båda har vi rätt. Den enda rätta vägen, är den vi tror på. Och jag tror. Herre min skapare, vad jag tror…

Med händerna i ett stadigt grepp om handtaget på vagnen gick vi till dagis så fort vi bara kunde denna morgon. Blåsten var inte vare sig svag eller ljum.  

Denna soliga dag med sin kraftiga blåst kommer med all sannolikhet bli domens dag.

Min lilla kärlek till mina drömmars objekt kommer att få följa med vinden till fjärran.

Fast det har jag ju vetat hela tiden. Men som sagt hoppet griper tag vare sig man vill eller inte.....

Ska bli skönt att få släppa det och kunna slå det ur huvudet.

"Den som söker skall finna", heter det inte så?

Att jag sökt i nästan tio år, spelar väl ingen roll i sammanhanget.