Så där magiskt klart blå är himlen.

Kontrasten mot de gröna alldeles stillastående björkarna är nästan overklig.

Solen får huset intill att blända mina ögon och jag vänder ner blicken mot tangenterna igen.

Bakom mig tar lille D en välförtjänt vilopaus framför Nalle Puh. 

Gossmor har haft gossen tjattrande i öronen flera timmar i streck, så nu är verkligen vilan välförtjänt!

Elvis underhåller mig samtidigt med en stund pianotrudeluttande....

Tystnad får man njuta av i graven.

Några timmar på gården har spenderats.

Fikat. Sparkat fotboll. Krattat. Cyklat. Läst saga.

Det känns att solen är en ovana.

Jag blir helt trött i hela kroppen. Och huvudet.

Kan ju vara morgonens träningspass också....

Med smet i hela ansiktet ser han upp mot mig. Ler och är lycklig. Gossfar och de fyra stora gossarna har dragit iväg för att uppleva lervällingens häftiga effekter vid fyrhjulsrally. Endast från åskådarplats den här gången, men det är gott nog. Istället för att kladda ner oss med lera, vispade jag och lille D ihop en äppelkaka. Det blir rätt kladdigt det med. Fast desto mer smaskigt…

Alla har vi våra drömmar och mål. Eller högt svävande önskningar. Kommer vi dit, slår den önskan in, blir vi evigt lyckliga. Då kan vi luta oss tillbaka och bara njuta… Fast det gör vi ju inte. Det är aldrig så det slutar. Vi lever inte lyckliga i alla våra dagar bara för att vi fått vår älskade utbildning, leksak eller miljon. Då vill vi genast finna nya steg att klättra vidare på. Dyrare och bättre prylar, högre erkännande i yrket och mer pengar. Brukar uttalas som att vi aldrig blir nöjda. Men vad vore mänskligheten om vi alla satt på våra nöjda rumpor utan minsta begär av att komma vidare?! Det är nog bara sunt att ständigt höja målen. Det gäller väl däremot att se till att det rör sig om vettiga och någorlunda förståndiga målområden…