Ser ut över viken. Mängden segelbåtar förbluffar mig. Jag slutade räkna vid tjugo.
Åskan som dundrade i närheten för några timmar sedan är ett minne blott. Det var lite mysigt att sitta i båten och lyssna till naturens mullrande. Men jag är ändå tacksam att det inte kom hitåt.

Vi har precis gått på båten igen. Kylan (jo faktiskt! Och den tas bara tacksamt emot) fick oss att lämna den annars så varma klipphällen och kliva in under båtens kapell.
Kvällen har till största del spenderats med kuben. Rubiks kub alltså.
Så gott som alla i huset (okej då, vi säger väl båten. Men det är bara just för tillfället) klarar den sedan länge. Näst yngsta gossen var till och med med i ett tv-program här i våras. ?Idag om ett år?. Där han visade resultatet av sin årslånga kamp med att, inte bara lära sig klara av att lösa kuben, utan dessutom lyckas lösa den under en minut.
Han lyckades.

Men nu är det min tur att lära mig.
Har varit högst ointresserad och ovillig att ens någonsin försöka. Men nu. Ja. Jag vet inte riktigt. Nu har jag lust helt enkelt.
Fast då på mitt sätt. I min takt.
Och jag har ju några som kan lära mig.

Så. Tar en klunk kaffe. Halar fram min e-reader och andas.
Sitter på klippan framför båten och tar in stillheten. Den som kommer efter att hela proceduren med hoppiland-kallar och ankar-kontrollanter är avklarad. Då när styrman styrt rätt och linor töjts fast och stressen efter platsletarfokus avtagit.

Med en liten varm regnskur kom vi i ordning. Fick i oss några korv med bröd och fick fram ett par koppar kaffe. Under samma tid fixade dykargossen jollen full av leriga gamla glasflaskor från havsbotten. Hur hittar han dem? Alltid. Hur många som helst.

Sen.
Kaffekopp. Läsplatta. Klippa.
Andas.