En stor del av glädjen kring att få umgås med sina barn, är nöjet att få uppleva bitar ur sin egna barndom.

Som att få uppleva djurparker, cirkusar, nöjesparker med mera genom ett barns ögon igen.

Eller något som jag tycker mycket om: att få återse gamla favoritfilmer man inte sett sen man själv var runt tio år.

Ikväll har vi gjort just det. Sett en väldigt gammal film som jag tyckte väldigt bra om som barn. "Ensam hemma"

Jag minns de så väl. Älskade del ett och två allra bäst, de "riktiga", med Kevin.

Jag var så fascinerad av alla hans fällor och väluträknade händelseutvecklingar.

Fast, det händer nog något med oss människor allt eftersom vi växer upp till vuxna och förståndiga individer........

För nu blir jag halvt förskräckt av allt vidrigt de stackars bovarna råkar ut för!

Jag vill nästan hålla för ögonen på barnen och tydligt förklara att detta är inte möjligt i verkligheten.

Men så händer det något, inbrottstjuven kommer smygande uppför trappan.....och tjoff, så far han rakt ner fem meter under altanen då virket ger vika.

Och det ger ett samstämmigt välljudande skratt från samtliga barn i sofforna runt omkring mig.

Så barn är ännu barn. Med samma tokiga humor en annan hade då.

Och det blev ju folk av mig med........

Gjorde ett bustreck och slängde Sa i poolen under mycket skratt och stoj. Men i samma vändning han dök upp ur vattnet hade skrattet bytts ut mot ilska. Plötsligt var allt som nyss var skoj, blodigt allvar! Tårarna sprutade och mamma var alla onda ord han kunde komma på. Tur att mina barn fått immunitet mot svordomar intryckta i ryggraden, annars hade de nog haglat över mig.... Ibland är de små liven något svårtolkade ; )

Det ligger som en blöt varm matta i luften idag.

Känns riktigt tungt att andas. 

Ser inte ut som om jag skulle komma iväg till större staden idag heller.

Fast mannen slutar ju väldigt tidigt på fredagar nu för tiden, på sin nya arbetsplats. Så jag skulle ju kunna ta mig en tripp alldeles ensam........

Men det vill jag INTE! 

Knäpp jag är va!?

Andra skulle jubla över att få åka iväg själva och gå på stan en stund i lugn och ro. Men för mig ger det panikkänslor.........Säkert något psykiskt...... ; )

Fast med en drös ungar, brukar det alltid finnas någon som vill följa med, så det kanske blir av i alla fall.

I övrigt går jag och tänker på min servis.....

Den är så gott som såld. Och köparna, goda vänner, kommer på besök imorgon. Så det är väl bara att räkna med att alla tallrikar och muggar flyttar hemifrån imorgon.

Det leder ju med största sannolikhet till att det behövs några nya tallrikar i mina skåp. Om vi inte vill äta a´la var-det-nu-är med varsin gaffel ur en stor gryta mitt på bordet.

Det skulle kanske vara nå´t egentligen! Tänk vad med disk vi skulle spara!

Och vad underbart med mycket mindre prylar på hyllorna!

Det vore något för mig.........

Undrar vad resten av familjen skulle tycka......

Mörkret har lagt sig över stan och svept tystnaden om sig. Utanför sovrumsfönstret ser jag hur kyrktornet står ståtligt upplyst med byggställningen lindad runt sig. På avstånd hör jag bilar ta sig fram längs huvudleden, i övrigt är det nästintill ekande tyst. Skymningstiden är en av dygnets härligaste. Då världen gått och gömt sig, och allt andas lugn och stillhet. Några syrsor spelar en välkänd melodi som letar sig upp till mitt öppna fönster. Nu skulle man ta sig ut på en skymningspromenad....

Ett stort glas kall o´boy och.......en banan.

Nej usch!

Ett stort glas kall o´boy och.......en stor härlig muffin. Mmmmmmmm, gott!

Men det har jag inte.

Ett stort glas kall o´boy och......lite extra o´boy i. Kort och gott.

Undrar hur många av oss föräldrar som har någon sådan där liten gottesak eller mysgrej som vi nästan alltid tar till efter barnens läggning?

Lite som en avslappningspåsättare. Så där som en alkis använder sig av ett glas vin, som blir en flaska......

Jag kan inte gå och sätta mig i soffan utan något drickbart. Te ofta, men inte i denna värme....

Sen hamnar jag alltid i soffan framför tv:n.

Och nu för tiden går hela tiden Discovery med sin "How´s stuff made?"

Det är som att man har lite fastnötta rutiner....

Jag kan absolut inte heller lägga mig för att sova utan att läsa tills ögonen faller igen.

Vilket i alla år stört min gubbe på grund av lyset. ; )

Han vill ha becksvart när han ska sova!

Så jag har använt mig av små bokficklampor i ett ändlöst antal. Men ingen håller längre än en månad!

Sen har jag försökt med tröjor eller liknande hängade över lampan, men det blir aldrig bra det heller.

Nu har jag fått en ficklampa som app i min I-phone. Mannen var själaglad över att jag skulle kunna finna någon nyttig app i min nya tele......nej, I-phone!

Och den lyser faktiskt rätt ordentligt. Det gäller att placera fånen på ett korrekt sätt, så ser man båda sidorna i läsvänligt sken.

Det är bara det att .......... ni vet när man inte rör datorn eller telefonen på en stund? Då liksom slocknar den.

Så nu får jag ligga där med min fantastiska datortelefon, och peta på den vid varje sidbyte ungefär...

Men vad gör man inte för sin älskade!?

Kanske kan man tycka att man till och med skulle kunna lära sig somna till ett svagt ljussken. ; )

På med skydd över varje liten yta hud som blottas på barnens knän och armar.

Hjälmar på skallen och fram med cyklar, inlines och rullskor.

Och så ut iväg på en promenad för att hämta hem en gosse från en kompis.

Solen skiner med ett lite extra ljust sken. Är det ljuset som tyder på sensommar?

Äldsta gossen tog ett dop i plaskpoolen igår, tillsammans med en kompis. Men det var nog kallt.....Börjar det bli dags att plocka undan plasket tro?

Efter att ha fått vara mol allena i ett par veckors tid har vår gröna matta nu visat sig på sin absolut tillväxtkraftigaste sida. Nu kräver den klippning nästan två gånger i veckan!

Det låter kan hända helt normalt i era öron. Men från att inte ha behövt klippa gräset mer än tre gånger per säsong (!) till två gånger i veckan, ger en liten smärre omställning.

Jag är lite fundersam........

Mina barn är mitt ansvar. Rätt?!

Och de är mitt ansvar dygnet runt. Rätt?!

Om mina barn är långtida problem och störningsmoment under skoltid, är det mitt ansvar att ta mig dit och hjälpa till att hålla dem på jorden. Rätt!?

För mig är det så absolut självklart.

Men naturligtvis inte för alla, har jag ju lärt mig........

Men jag kan inte förstå något annat argument.

Vi hade, i en av grabbarnas tidigare klasser, en strulig gosse som gjorde dagarna aningens besvärliga för samtliga elever i klassen.

Det inte gick att ha pojken i klassrummet, och sittandes i ett annat rum gick inte heller.

Det gick faktiskt inte ens med en assistent som satt bredvid..........

Då var det ju tvunget att modern, i detta fallet, kom och höll honom i handen!

Vad ska skolan annars göra?!

Skicka hem honom?! Jo, faktum var att det gjordes också de sista veckorna innan något lov.

Nu har ju FP kommit med ett förslag att lagstadga kring förälderns ansvar att komma till skolan, då barnet inte kan hantera sin situation där.

Det känns ju knasigt att det ska behöva gå så långt. 

Men om det nu finns någon som inte vill ta hand om sitt barn, då skolan misslyckas, kanske så måste ske.

Jag kan ju tänka mig att barn med speciella behov får en annan typ av hjälp. Och då tas väl saken ur ett annat perspektiv.

Det vet jag inget om......

Men i övrigt måste jag nog hålla med om att mitt barn - mitt ansvar.

Även under skoltid.