Med psykologiboken i knät och näsan riktad mot solen sitter jag på altanen.

Lille D går runt med fylld vattenpistol och vattnar blommor, cyklar och gossmors ben.

Den nya långa kjolen har jag dragit upp över knäna. Allt för att solen ska nå så mycket som möjligt av min vita hud.

Det är skönt. Skönt med solen i ansiktet. Skönt med värmen mot kroppen. Skönt med lugnet på altanen.

Skönt med livet...

Mina fötter blir plötsligt överkörda av lillplutten i gåstolen.

Mindre skönt.

Han far med fart fram och åter på vår stora altan.

Det märks att utrymmet är roligt. Härligt att få röra sig utan att hela tiden köra in i en massa möbler.

Det är bara mamma som sitter i vägen.

I vägen för alla stora krukor fulla med jord man annars skulle kunna gräva i.

Tidig väckning blev det för storpojken. Första tillfället för att ge sig ut på lite praktik. Två dagar i snickeriet hos pappa. Tidigare än så vaknade lillplutten. Straxt före fem var en lagom tid att vakna, ansåg han. Inte jag. Han ålade runt, hitochdit och över allt. Hittade ett förstoringsglas(!) lille D lämnat efter sig stora sängen, och roade sig bäst han kunde. Klockan sex ringde klockan. Och gossen somna…