Mappar och papper över hela bordet. 

Sitter med min enorma kalender och för in allas scheman, gympadagar, och tider.

Huset surrar av barnaröster och kompisar trillar in titt som tätt.

Det är hjärtans skönt att känna att livet spirar igen!

Nu vet jag också hur hösten kommer se ut. Som vanligt har alla tre skolbarnen lyckats få helt olika tider.

Äldstingen knatar hem själv, där spelar tiden ingen roll.

Men åttaåringen vete tusan om man ska låta gå hem ensam.....

Nog för att han säkert klarar det. Och inte är det någon särskild trafik han behöver passera. Men ändå ....

Hur gör alla ni andra med hemvandring allena?

Trafiksäkerhetsverket rekommenderar inte cykling hem ensam innan tolv års ålder, läste jag häromdagen. Är det bättre att gå då? Ja, kanske.....

Är det totalt bilfria vägar eller väldigt trafikerat, blir det ju frågan lite enklare.

Men om det finns en liten väg och villavägar...

Ja, ja. "Det löser sig", sa kärringen som sket i slasken .......

Nej, usch! Vad äckligt!

Solen lyser upp husfasaden intill och himlen är så där kallt blå. 

Inte ett löv ser ut att röra sig i någon morgonpigg vind.

Det känns riktigt inbjudande med en promenad till skolan denna dag.

Frukostbrödet visade sig vara slut, så när på ett par runda kakor i frysen som inte vill låta sig tinas upp allför snabbt en morgon som denna.

Kavlade upp ärmarna och kokade ihop en hälsosam havregrynsgröt. Tänkte att om de åtminstone får i sig tre skedar var så är det alltid något.

Döm om min förvåning när allihop slevade i sig rubbet från de djupa faten. Till och med tömde kastrullen!

Det var endast mamma som inte klarade av att tömma sin lott.

Trodde nästan att det skulle vända sig i magen till slut ......

Som vanligt har jag sett till att tiden finns i överflöd och vi var alla klara då det ännu var fyrtiofem minuter kvar till start.

Skönt att låta dem krypa upp i soffan och slappa en stund. Kanske det hjälper lite mot fjärilar i magen också.

Äldsta killen har nog varit lite pirrig. Han somnade dock utan problem eftersom han visste att vi inte låg i sängen ännu. Annars hade han säkerligen kommit dit och lagt sig efter några minuter.

Jag lever på förhoppningen att grabbarna i plugget mognat lite under sommaren och blivit lite stabilare och lugnare.

Men det lär vi snart bli varse ....

Det är jobbigt för de som är ovanligt lugna att tas med de som spelar allan hela tiden. Det blir lätt nervöst för att eventuella utspel ska riktas mot en själv då.

 God morgon till er alla!

Susar fram som ilar genom vinden.

Sladdar och trixar så mamma får hålla för ögonen.

Pappa har just gått igenom alla cyklarna mutter för mutter. Skruvat fast en fotbroms som halkat snett, satt ett stänkskydd på plats och smort ett stödben.

Grabbarna fick en hink med vatten och diskmedel, och varsin tvättsvamp.

Sen drog en rejäl rengöringstornado igenom hela cykeluppställningen. Det skrubbades tills varje eker glänste och varje liten yta krom speglade åskådaren.

Sen for de iväg längs vägen ......

Tills mamma fick dem att ta sig ner till cykelvänligare områden, på grusvägarna kring radhusområdet nedanför. Där var det betydligt mer lättsladdat.

De hade en otroligt rolig stund tillsammans, de tre äldsta.

Förstår inte varför de inte kommer iväg på sådant liknande oftare?!

Får väl börja tvinga dem.... För hur många gånger har jag inte försökt få dem iväg på just en sådan cykelsväng!?

Men ibland krävs något som får igång deras lustar.

Som i det här fallet, en cykelrengöring.

Eller en städning av pysselskåpet, som får upp deras små titthål på alla sina påbörjade projekt. Och väcker skaparglädjen för allt annat de inte sett på länge. Som fönsterfärger, garnbollar och pärlplattor.

Det är hur som helst väldigt mysigt att se deras entusiasm inför sina skapanden!

Min lilla städ och rensningsfrenzi i pysselskåpen resulterade i ett flertal färdigställda projekt. Och några andra på började ; ) Mosaikplattorna som legat som enorma vidunder har äntligen fått sina ytor ordentligt täckta, nu återstår pappas jobb att foga. Sen kommer nästa fundering kring var vi ska göra av dem?! Ska de få egna ben och bli självstående bord kanske .....

Kaffet doftar underbart och solen skiner över oss, denna sista dag innan skolstart.

Fick mig en rejäl sväng tillsammans med cyklande gosse. Han skulle köra den längsta svängen som vi kunde få ihop. Men längre än en timmes rask vandring blev det i alla fall inte.

Hade hoppats på att få med mig hela familjen till vår gamla skog, för samma milsrunda som jag och killarna tog för någon vecka sen. Tänkte vi kunde grillat korv längs vägen. 

Men tji fick jag. Ingen visade något engagemang för min utflyktsinvit .....

Tur att en av gossarna hade lite vilja till att följa mig på cykel åtminstone. Det är så mycket roligare om man är fler!

Vår runda tog oss genom stora delar av byns olika villaområden, och de hade allesammans ett gemensamt. Gräsklippning ........

Och när vi väl kom hem pågick samma aktivitet här hemma på vår tomt. Och det såg ut som om Rolle plöjde sig genom djungeln, med de stora spår han lämnade bakom sig.

------------------------------------------------

Jag märker att jag gått in i någon preförlossningsperiod.

Sociala lusten är totalt obefintlig och irritationsgränsen väldigt låg. 

Även inspirationen till skrivandet är på sparlåga.....

Det är som att jag satt mig själv i ett vakuum, en tidslöshet i väntan på bebis.

Då är det säkert väldigt bra att skolan drar igång igen imorgon, så att jag också kommer ut i livet lite mer.

Barnen tog sig ett dopp i plasket idag. Kanske det sista? Det var hur som helst galet kallt, menade dem.

Själv skulle jag gladeligen plocka bort alla tecken på sommar och städa höst ute på altanen. Det är enbart med känslor av stillhet jag möter den dovare årstiden.

Den ger ro i själen och kravlösa dagar inomhus.

Plötsligt kan man släppa alla tvångstankar kring vilket väder som väntar dagarna framöver, och bara njuta av de dagar som visar sig alldeles underbara.

Och de brukar vara många! Lättandade, svala, färgrika och otroligt sköna, som ämnade för långa vandringar i skogen.

Lille D och storebror Sa myser i soffan.

Sofforna städade och rensning av pysselskåpen pågår. Det är inte klokt vad mycket påbörjade saker jag hittar där! Hur kommer det sig att det inget någonsin blir färdigt?! Det måste vara en egenskap gossarna ärvt från sin far ....... ; )

Tog Sa till ett kalas promenadsvis med raska steg. Och hemvägen togs ännu raskare. 

Som om det skulle göra nån skillnad på mognaden av magdelarna ......

Har rensat skafferiet och börjat med pysselskåpen på kontoret.

Ska först dammsuga igenom sofforna ordentligt.

Men allra först måste jag sitta en stund.

Rolle gnällde lite och tyckte jag var så jobbig.

-"Samma sak varje graviditet", sa han,"städmani. Sen kommer ungen ut och då sitter du bara och ammar, så kan man äntligen ta det lite lugnt!"

Det ligger nog någonting i det. Man vill ju kunna sitta och amma i lugn och ro utan att stirra sig galen över allt skit runt omkring!

Jag som varit gravid några gånger och alltid gått över, har ju lärt mig att

D-datumet måste hållas rätt hemligt. Annars drivs jag snabbt till vansinne av alla idiotiska kommentarer från alla och envar.

I bästa fall hinner folk då inte ens börja vänta eller ifrågasätta magens kvarvarande innan bebben ploppat ut.

Men nu har vissa börjat alla redan!

Och med en ton som om jag vore dum i huvudet, sagt sig vara övertygade om att bebis inte alls kommer komma då jag säger, utan borde nog ha droppat redan.

Manlig kommenterare dessutom! Vilket gör mig än mer irriterad.

Vad han grundar sina trosuppgifter på kan jag ju bara spekulera i. 

Han är säkert mycket kunnig i området, förmodligen har han ju fött flera barn själv och vet precis hur det känns en vecka innan det är dags .......

För det är också en störande fråga man ofta kan få så här i slutet på en graviditet: "Hur känns det? Tror du att den kommer snart?"

VA?!

Det finns ingen känsla som med säkerhet kan tolkas som en föreskridande förlossning, annat än känslan av att värkarna startat och det hela är igång på riktigt.

-Massor av förvärkar kan man, och har jag alltid, flera veckor/månader innan. Ofta redan från mitten av graviditeten. För varje graviditet blir det mer och fler förvärkar.

-Den beryktade slemproppen kan gå stötvis också en månad innan det är dags. Den bildar sig bara ny igen. (Den sitter som ett lock över livmodermunnen)

-Lös i magen är ett bra tecken på att magen jobbar, men som sagt magen kan jobba i månader innan det drar igång.

-Öppen ett par centimeter är inte heller det ett bevis på att man snart får hålla sin bebis i famnen. Vid första graviditeten räknas förlossningen igång så fort en liten värk startat. Men restrerande graviditeter är inte godkänt igång förrän man är öppen fem cm.

Jag har varit öppen två centimeter i två månader vid en graviditet!

Det betyder med andra ord ingenting, men f-n vad jag väntade den gången!

Så kontentan är alltså att ingen, ingen, och inte ens jag själv kan ha en aning om när min bebis tänker behaga komma ut.

Det är bara att vänta och se och be alla urbota siare hålla mun!

Till jul är han ju garanterat ute i alla fall .....

På andra sidan häcken, så att säga ; )