Blossande röd. Som en tomat.

Hettande och kliande.

Allt annat än skönt eller vackert.

Jag har lekt spa............

Vaknade på morgonkvisten med en högst irriterande känsla i ansiktet.

Svidande och stickande. Förstod direkt att detta kunde knappast vara vackert!

Den tidiga vanligtvis så suddiga spegelbilden var plötsligt glasklar. Och illröd!

Gossarna undrar lite försiktigt vad jag har gjort.

Sen konstaterar dem snabbt att den smörjan skulle jag haft i rumpan istället. Så skulle jag sett ut som en babian.........

Spring i dörren har det varit idag.

Solen har förgyllt vår dag ännu en gång och lockat fram våren ytterligare.

Så de små cyklarna och sparkarna har motionerats ordentligt. Det är så underbart skönt att plötsligt få några fler kvadrat att leva på ;-)

Barnen trampar runt, runt på altanen. Skrattar och väsnas på barns vis.

Kan fladdra omkring och stoja bäst de vill utan en gossmor som störs och irriteras.

Det är vååååår!! 

Bilderna är på lille D för två år sedan.

Klockan har passerat lunch och den andra av tre hämtningar är avklarade. Kaffet bäddar in hela köket i sin underbara arom. Dagens uppgifter är så gott som fixade, bara en tvätt som ska hängas upp så småningom. Vissa dagar rullar allt så där lagom fort och bra. Inga knöliga barn eller stökiga uppgifter. Känns bra helt enkelt!

Sitta högt uppe på väggen. Putsa mina håriga ben och rulla med mina många ögon.

Sitta där och se allt. Kunna se allt utan att själv bli sedd.....

Det skulle jag vilja göra idag!

Vetgiriga gossen har haft ett extra arbete under några veckors tid.

Paleontologen har studerat otaliga varianter av dinosaurier, pleiosaurier och pterosaurier.

Gått igenom trias, jura och kritaperioderna i jakt på de häftigaste och läskigaste varelserna som någonsin vandrat på samma jordklot som oss själva.

Och idag är det dags för redovisning!

Igår bänkade hela gossfamiljen sig i soffan för en härlig genomgång av hans projekt.

Alla bröderna var aktivt alerta och pepprade föredragshållaren med mängder av frågor. Allt från hur stor någons tand var till hur stora de var när de kläcktes.

Så jag vet ju hur redovisningen kommer se ut.

Men jag önskar ändock att jag hade möjlighet att likt en fluga på väggen kunna observera allt in i minsta detalj utan att min närvaro noterades av någon....

-"Jag kan gå! Jag kan gå!"

Avslutningsscenen ur "Rännstensungar", originalversionen med Cornelius Wresvik i rollen som farbror Fahlén, är helt underbar!

Vet inte hur många gånger jag sett den. Men jag vet precis hur flickan låter, med darr på rösten, när hon försiktigt reser sig upp ur rullstolen och tar några svaga stapplande steg på det gröna gräset.

Samma känsla väcks det inom mig var gång ett av mina älskade gossebarn lyckas med något nytt de tar sig för.

Som nu; Simon har hjälmen på huvudet och sitter gränsle över sin lilla slitna blå cykel. Samma cykel som hans äldsta bror en gång rullat med.

Jag tar ett grabbatag om hans jacka bak i ryggen och säger åt honom att trampa ordentligt och hålla blicken fäst på kyrkan långt där framför oss.

Simon börjar trampa.

Jag märker hur hans balans är stadig redan med en gång.

Vi svänger längre ner på vägen och trampar tillbaka till vår brevlåda. 

-"En gång till" säger jag.

-"Jag ska lära mig att cykla idag" kontrar Simon.

Han trampar iväg. Stadigt.

Jag släpper. Han trampar vidare som ingenting......

Tio minuter senare startar han själv och cyklar iväg hur bra som helst. Till och med en sladd får jag se!

Tänk att jag varit med om denna nyupptäckta lärdom med tre gossar tidigare, och ändå likt förbaskat blir jag lika löjligt stolt!!

Med solen i ögonen skjuter jag vagnen uppför backen. 

Svetten rinner innanför tröjan och mina benmuskler vibrerar. 

Det riktigt känns hur endorfinerna sprutar inom mig! Lyckobubblorna spricker på löpande band av att röra sig i solen.....

Bakom mig springer vår fyrbenta vän ikapp oss och lille D vill att det ska gå fortare. Jag pustar att jag redan går så fort jag kan. Det är lite svårt att ta ut stegen med ett barn på ståbräda bakom vagnen.

Det må vara aningens kallare igen, men vad spelar det för roll när man får känna solen mot ansiktet!?

Gårdagens kick&box-pass fick abrupt ett något snabbare avslut än det var tänkt. Ett sms lät mig förstå att plutten var mer än lovligt missnöjd med tillvaron.

Slängde ner fötterna i skorna och for hem i brådaste rasket för att om möjligt kunna trösta lilleman.

In genom dörren, och jag hör hur han gastar, ser hans rödmosiga lilla ansikte och blöta kinder.

"Han är otröstlig, jag har försökt allt!" meddelar maken.

Tar plutten i min famn.

Tystnad. Direkt.

Hmmmm.....

Gubben suckar. 

Då var vi inne i den perioden då.

Orden vill inte… gaarrgghh! Tankarna spretar åt alla håll och jag försöker sopa ihop dem så gott jag kan. Gatlyktan utanför ligger i tjock dimma, tankarna rullar över någon scen ur Dickens, på tv föds barn per tionde minut, maken byter kvickt kanal, i famnen sover äntligen gnällig liten och tekoppen är tom. Kanske lika gott att krypa under täcket…