Med likgiltiga ögon ser hon mot mig.

Mot mig, inte på mig. Snarare rakt igenom.

Ansiktet ligger alldeles slätt och ögonen är likgiltiga och dessutom otroligt oskuldsfulla.

Inte rent naiva men ovetandes.

Ovetandes om livet härlighet.......

Vattnet står som en fontän bak ryggen på unge herr Simon där han modigt cyklar fram mellan is och vattenpölar. Jackan kan säkert dra nytta av en sväng i maskinen efter den här turen. Vår promenad till biblioteket möttes av en låst dörr och informationen om en långt senare öppningstid. Suck! Men vi fick en sväng i det blöta i alla fall :-) Denna årstid är lika underbar för sina ljusare dagar och härliga vårsol, som hemsk för sina slaskiga vägar och leriga gräsmattor!

Så sitter du där som ingenting.

Lycklig.

Var steg du tar i utvecklingen är ett steg för livet.

Du tar dem med glädje.

Jag älskar dig min lilla "king"!

Redan innan jag hör dig skrika ser jag blodet droppa på golvet.

Det fullkomligen rinner ner för dina ögon och kinder.

Trots mina mästerliga kunskaper i konsten att andas känner jag hur paniken bubblar i mitt mammahjärta.......

Din första kraftiga reaktion med ett illvrål lugnar snabbt ner sig till en ännu värre bedövande tystnad.

Knappast rätt stund att somna. Så mycket vet jag, den uska(undersköterska) som jag ändå någonstans inom mig är.

Storebror står handfallen och smått chockad intill mig.

"Vad mycket blod......"

Rådfrågning av betydligt mer kompetenta sköterskevänner i lokalen innanför, sänder mig raka vägen till vårdcentralen.

Sy gör de väl inte, men kolla till kan ju vara bra.

Rusar till bilen......

Naturligtvis är det endast de gånger man vill komma iväg snabbt som plötsligt halva byn parkerat på samma kvadratmeter som en själv!

Det blev till att tråckla och lirka sig ut med familjebussen.

Funderade på att köra pansarvagnsmetoden och bara mangla ner samtliga trångparkerare, men bestämde mig för att låta bli......

Så har det nu gått ett år sedan lille D slog huvudet i betongväggen och fick jacket i pannan ihoptejpat på vårdcentralen. 

Märket därefter är knappast osynligt.......

Hans lilla släta ärrlösa ansikte kommer jag aldrig mer få se, och det må hända vara en banal saknad, men ändock smått sorgligt.

Fast vilket ansikte är fläckfritt..........

Med huvudet lutat mot fönsterbläcket lapar jag sol. Sitter på min älskade bondbänk vid husknuten och drömmer om att omgivas av pelargoner. Från träden runt mig hörs kvittrande i mångfald. En liten koltrast fångar min fyrfota bänkkamrats uppmärksamhet. På små pippiben struttar han runt i snöresterna utmed grannens buskage. Åh så vi längtar efter barmark!

Vi vandrar vår hemväg i gatlyktornas sken. Fullmånen bjuder på vackert blickfång under promenaden. Maken går framför mig med sovande liten i famnen. Jag halkar ständigt en bit efter då min fyrbenta finner spännande dofter att lukta på. Mellan oss trampar en skock barn under tystnad, att de är trötta syns lång väg. Lillplutten i vagnen plirar illmarigt upp mot mig. Längtar nog till gosig stund i stora sängen... Vi har varit på middag hos goda vänner. Haft lika härligt trevligt som vi alltid har! Blivit bortskämda med allsköns gottigheter och trevliga samtal med många skratt. Med oss hem fick vi en stor dos av glatt humör och vi låter hela kvarteret njuta av vår glada skönsång då vi allihop skrålar 'bjällerklang...måla rumpan gröööööön!'

Luften i lokalen ligger som en svettig dimma. 

Det doftar inte rosor precis.......

Ett aningens öppet fönster gör sitt bästa för att släppa in lite nytt syre.

Det pustas, stönas och och kvids från olika håll. Och då och då hörs ett lågmält jublande utrop. Någon som lyckats....

Man får inte vara rädd för vare sig kroppskontakt eller baciller när det gäller brottning. Att hamna med näsan i någon annans armhåla är något man får räkna med. Får se det som en piska till att kämpa hårdare.

Jag gör ett försök att med armen runt min motståndares nacke välta ner henne och snabbt ta ett fast grepp. Jag håller i allt vad jag kan och hon lyckas inte komma ur. Slutligen erkänner hon sig besegrad och det är min tur att ge ifrån mig ett lyckoutrop! JAAA!

Att få använda hela sin kropps styrka och kämpa med allt sitt anletes svett är fantastiskt!

Få känna sig lite som en urmänniska.....Få känna vad kroppen är till för; att användas. Användas ordentligt.

Vi småpratar lite innan vi kommer igång igen på riktigt.

Skrattar åt våra fåfänga tankar; som att bry sig om vilka underkläder man har på sig innan man ringer ambulansen. Eller hur tröjan sitter när man är mitt i en brottningsomgång....

När man tränar MMA och kampsport får man lämna fåfängan hemma!

De tittar på mig.

Jag går från rum till rum. Väggar tapetserade i dovt färgade medaljongtapeter.

Högt till tak och stuckaturer överallt.

De gigantiska kristallkronorna, som hänger i långa kedjor ner från taken, skimrar lätt i kvällssolen som sipprar in genom de enorma fönstren.

Passerar välklädda damer och stiliga herrar.

Deras blickar tränger igenom mig likt sylvassa knivblad. Skapar ilningar som rusar längs min ryggrad.

Helt utan rörelse känner jag ändå hur deras ögon följer mina steg när jag under tystnad lämnar rum på rum i en aldrig sinande ström....

Förevigade av tidens goda konstnär hänger de till våra minnens hjälp.

I en vilja att aldrig bli bortglömda sitter de med plymer i håret och höga hattar på skulpen. 

Små namnbrickor fästa under deras guldiga ramar berättar vilka de är. 

Säkert var de betydelsefulla och värda all beundran.

I skymningsljuset hundra år senare är de ändock otrevligt sällskap.....