Inte som att trampa över en härlig solvarm sandstrand precis, men lika grusigt under fotsulorna är det. I min hall.

Dammsugaren används flitigt i detta hus, fast det har ingen betydelse i det här fallet.

Av någon förskräcklig anledning verkar det tömmas in lastbilslass med grus genom min ytterdörr i tid och otid. 

Jag hinner knappt ställa undan dammsugaren innan det fyllts på igen......

Det är med delad lyckokänsla jag omfamnar våren.

Detta med bort-töad snö gör fri framfart för all lera och grus att stöka och bråka med mig. Geggar ner alla kläder och skor, skapar plaskpölar att hoppa och blöta ner sig i och öser in grus i min hall.

Fast sen kommer ju allt det underbara gröna tillbaka!

Små spirande gröna stjälkar och hemlighetsfulla knoppar.

Och så klart - solen :-)

Känns som om det vore igår.

Men ett halvår har redan passerat!

Likt en iller far han fram med blixtens hastighet.

Siktet är inställt och målet låst.

Han har funnit sin egen lilla oas i tillvaron. Sin egen lilla bubbelpool. Vattenskålen.........

Plaskar han ordentligt, och det gör han om han kan, så må ni tro att det bubblar!

Det gäller att vara snabb när han bestämt sig. 

Får han ens ett finger till kanten så forsar vattnet längs hela golvet och inte bara han blir dyngsur.

Har man varit steget före och tagit upp skålen innan, så kan man gratta sig själv. Men oftast glömmer man hur stor denne lille gosse redan blivit.

Glömt, eller vill inte förstå......det är frågan.

Att han passerat halvårsgränsen är klart. Sitter själv och äter kladdmat gör han.

Men han kommer nog vara ett halvår rätt länge nu ;-)

Med trevligt besök häromdagen stöttes och blöttes denna barnönskefråga. 

Då vi båda har sex barn hyser vi samma känsla för bebismysteriet. Lika stark drivkraft och urmodersinstinkt.

Skönt att ibland vädra med likasinnad.

Att trots mängden krokar och jackor i hallen finns alltid en saknad efter fler.....

-"En knuff till, tack!"

Simon cyklar till skolan för att lämna bröderna.

Trots att han inte kunnat cykla i mer än en vecka är han jätteduktig på att både starta och bromsa.

Men då marken lutar lite uppåt går det inte lika lätt att få snurr på däcken.

Att få en liten knuff kan då vara välbehövligt!

Ibland kan en backe vara en eller tre knuffar hög.

Han kommer upp en liten bit och sedan önskas en knuff till.....

Han studsar nerför trappan flera steg i taget.

Min lilla spinkiga nioåring.

Håret hans står på ända och han bär ännu pyjamas.

Blicken är full av liv och hans charmiga sprallighet sprudlar ur han lilla taniga varelse.

Av nattens kräksjuka syns inte ett spår.....

Mitt i natten kom storebror duktig in i det vuxna sovrummet. Berättar att popcornpojken ligger på toaletten och kräks.

Till morgonen slukar han en tallrik yoghurt, ett fat med äggröra och sen någon smörgås.

Jaja. Det blir väl till att ringa dig sjuk idag då........

Klippan känns sträv och varm under mina bara fotsulor.

Jag springer med lätta fötter över skrevor och platåer. Känner till varje bergsveck likt strecken i min egen handflata.

Skrapar ovansidan av foten när jag slarvar med stegen......

Jag har trampat på dessa klippor så länge jag kan minnas.

Lekt i bergskrevornas små vattenhål. Badat i vattnet nedanför och rott i viken intill.

Suttit i det lilla huset i skymningen, bastad och nybadad. Ätit stekt ägg med korv på färgglada melamintallrikar.

I skogen bakom har jag plockat blåbär och fikat paj. Slumrat i hammocken med min lilla mormor och njutit av vågornas skvalp.......

Med ett långt kliv kommer jag upp till platån högt ovanför havet.

Min alldeles egna lilla tankeplats.

Där sitter jag och drömmer med blicken släpandes i bakvattnet efter de enorma kryssningsfartygen.

Följer de seglande måsarnas färd högt uppe bland molnen.

Vet att trots att jag inte alltid kommer kunna njuta av min underbara tankeplats, kommer jag alltid kunna återkomma i minnet......

Lilla judogruppen

Som om en explosion smällt av mitt på köksbordet ser det ut där lille D har suttit.

Bjuden på gott fika blev han och åt med hela kroppen gjorde han.

Nu finns spår från hans chokladmuffins ända bort till köksdörren.

Bordet är så täckt av smulor att dess yta knappt är synbar.....

Socialt umgänge kan vara lite bristvara då man går hemma med barn i många år.

Bristvara i de fall det handlar om umgänge sett rent ur trevlighetsaspekten. Umgänge enbart på grund av att det skulle vara kul för mig som vuxen tjej/kvinna/gumma.

Inte för att jag är en mamma som ska träffa andra mammor, eller för att jag har barn som kan behöva få leka med andra jämnåriga jämlikar.

För där har jag varit duktig.

Sett till att mina små, även fast de gått hemma med mig på heltid de första fyra åren, ska få leka och träffa andra både jämn- och ojämn-åriga barn.

Men då det kommer till mig själv......

Det kan nog vara bra att få stöta på jämn- och ojämnåriga av annan orsak än enbart den gemensamma åldern på barnen.

Idag kom besök. 

Besök till mig och bara mig.

Trevligt var det :-) och prata fick jag.

Fast naturligtvis mycket om vårt gemensamma intresse - barn.