Att vakna en lördagmorgon i ett stilla hus. Inte bry sig om vad klockan är. Ligga kvar och gosa med små älsklingar. Så underbart! Vakna till leenden och livsglada gossar. Kliva upp utsövd i lugn och ro utan att klockan hunnit passera åtta. Framför sig se en dag full av möjligheter. Kunna göra vad man vill. Så underbart! Slippa kolla tiden. Slippa hålla tider. Inte massa måsten. Bara få vara. Så underbart…

Skuggorna leker i taket. Från min plats i sängen har jag inte mycket annat att fästa blicken på. Jag har plötsligt tilldelats rollen som napp. Helt ofrivilligt dessutom! Lillgossen har varit allt annat än nöjd denna fredagsafton och varken välling, amning, napp eller vaggning har visat sig duga sittandes i soffan. Nej för nu har gossen tagit ännu ett kliv på 'mognads'-stegen och vill likt en ordentlig pojke gå och lägga sig sängledes efter mörkrets intrång. Tyvärr vägras detta utan den medhavda nappen. Det vill säga jag själv… Så det tuttas-smygs upp-vaknas-tuttas-smygs upp-vaknas-tuttas-osv tills mina egna lock snart stänger igen.

Paris hösten 2008

Jag drar igång vindrutetorkaren och suckar. Förra veckan satt jag med nervevad ruta och njöt av vårsolen. Nu ligger snön återigen som ett sunkigt malätet täcke över orten. Uppgivenheten är tröttsam. Inget kan man göra åt eländet heller! Bara att härda ut. Hur var det nu i visan!? 'Du ska inte tro det blir sommar ifall inte nån sätter fart'… Men jag har ju för bövelens skottat undan snön från trapp och altan i flera veckors tid!

Den som har sovmorgon vaknar naturligtvis först...

Om inte av pigghet så av pirrighet.

Inte förrän klockan blir halv nio behöver storpojken bege sig hemifrån. Ändå sitter han klarvaket i soffan före alla andra.

Idag ska nämligen hela hans orkester iväg på en liten dagsutflykt. En hemlig sådan!

Väskan står packad med nötter, fika och dricka i hallen. Trumpeten står redo där bredvid.

Och i gossens hjärna pågår full aktivitet.

Vart må hända vi är på väg?

Att inte veta är spännande! 

Men även smått nervöst om man är en kille av ordning.....

Jag plockar ihop alla mina mindre gossar och tar morgonvandringen medan storpojken får göra sig färdig. 

Att bli lämnad ensam hemma med vetskapen om att när mamma väl kommit hem är det dags att själv gå iväg, var lite nervöst. Skulle mamma hinna hem i tid?!

Många sms plingar i min ficka under vägens gång. 

Var är ni nu?

Halvtimmen senare möts vi i hallen.

Nu äntligen bär det av!

Ha det så himla kul nu.........!

Det plaskar när du går.

Hänfört stannar du till och stampar lite extra i det smultna ispölarna.

De gröna äppelstövlarna blev dina käraste vänner direkt du såg dem. Gav dig fri tillgång till världens alla vattenpussar och dypölar.

Att kunna klaffsa runt i en pöl med vattnet högt över ankeln, utan att bli det minsta våt om strumporna, är mysigt! Som att leka dykare med bara fötterna.....

Våren är här och det rinner och porlar i varje dike vi passerar. Vi är på väg till dagis för att hämta hem storebror.

Solen glittrar i allt vatten och likt näcken lockar det dina ögon helt förtrollande.

Jag betraktar dig kärleksfullt när du utforskar världen.

Världen genom ett barns ögon är alltid lika spännande....

Judogreppen är medfödda

I dina ögon offrar jag mig.

Där släpper jag mitt liv.

Där vill jag bära alla dina bördor

uthärda alla dina smärtor

och röja alla hinder i din väg.

I dina ögon är jag hemma.

Där finns inget annat av betydelse.

Det är bara du och jag 

och vår kärlek.