Tre gånger inom en meter vurpar lille D på morgonturen till skolan.

Isen ligger tjock som glaciären på gångvägen och det känns bra att kunna stödja sig mot vagnen.

Framför mig går skolgossarna. Tripp, trapp, trull. Per automatik går de sida vid sida i storleksordning. 

Kan inte låta bli att le....

Vagnen hoppar till när jag kör över en fastfrusen isklump och jag överger gångvägen för att ta mig över till andra sidan vägen.

Jag låter gossarna gå iväg före oss, de har ändå så svårt att vänta in oss hela tiden.

Mina stora grabbar.....

Snart behöver jag ju inte alls följa dem till skolan längre!

Tur att Simon börjar förskoleklass till hösten ;-)

Så att jag kan fortsätta mina promenader.

Tänk att jag då har fyra skolgossar!

Minns ännu osäkerheten vid det första blöjbytet på min älskade paleontolog.

Nervositeten över hans litenhet och hans pyttesmå ben. Skulle de gå av om jag tog tag i dem?!

Varje ålder är fantastisk. Och att se hur de växer, lär sig ta mer ansvar och blir förståndigare och självständigare är häftigt!

Det är ju glädjande att se hur de på eget initiativ ordnar med läxor och aktiviteter.

Kanske dyker det då upp en inneboende rädsla för att inte längre vara, om inte behövd, så inte önskas vara omsorgstagande. Att sen aldrig få vara så där mysigt kramig och gosig längre.

Inbillar mig att den närheten lever kvar längre hos döttrar....

Andligheten finns i mötet med känslan

Plötsligt flaxar mina gossar ut i det gröna (slaskvita) av sig själva! Drar på sig jackor, skor och övrigt helt utan tillsägelse. Gossen, den vilda, öste ur sig en rejäl skopa energi igår kväll genom att skyffelvis tömma altanen på snö. Så nu rullar där cyklar, bilar och sparkcyklar om vart annat. Gossarna har dessutom rotat runt i skåpen i jakt på gympadojjor och crocs. Liiiite barmark och alla barn tror att det är sommar ;-)

Stora bilar rullar runt som pinnved i de enorma vattenmassorna.

Floden kommer från en höjd långt över stadsnivån och sveper in obarmhärtigt. Forsar till en början lite retsamt längs gatorna, bara för att strax visa sin kraft och kasta sig obehindrat rakt över varje byggnad och hus.....

När naturen rör sig kan vi inte annat än gunga med.

Vi suger musten ur varje liten jordyta. Kräver att vår glob ska förse oss med alla tänkbara resurser. 

Gräver oss in i bergen och djupt ner i marken. Tömmer vårt klot på sin inre massa.

Att vår planet sedan reagerar är knappast svårförståeligt!

För knappt ett år sedan skedde en katastrof med deepwater horizon, oljeplattformen i mexikanska golfen. Enligt de siffror jag får fram tömdes jordens inre på ca. 784 miljoner liter olja (4,9milj fat)!!

Kan inte det skapa rörelser i jordskorpan? Och även få skorporna runt hela klotet att flytta på sig?

Det vi gör med jorden, gör jorden med oss.

Det är så fantastiskt starka krafter vi har att göra med. Vi har ingen chans att stoppa naturen när den sätter igång.

Som en blomma genom asfalten. Vi kan bara förundras och titta på..... 

Sen får vi försöka sopa upp och ordningställa. 

Alla mina tankar går till dem som drabbats.

En sommarkväll vid vattnet.

Sol ännu varm och plaskandet är ännu roligt.

Picknickkorgen tömd på alla godsaker.

Avsluta på topp.

Dagen packas ihop och barn stoppas in i bilen.

Rullar hemåt i tystnad.

Slumrar snart....

Min man ger bara upp en långdragen suck när jag släpar in en lång gren genom sovrumsdörren.

Han är van. Van vid mina konstiga ideer och plötsliga infall.

Som jag skrev tidigare är det oftast jag som styr inredning och piffning i detta hushåll.

Även om jag ibland får lite lust att testa mina styrkor genom att släppa gubben fri, för att sen se hur jag kan lyckas få till det på bästa sätt efteråt ;-)

Nu har jag fifflat i sovrummet.

Garderoberna har fått finfina handtag och skåpet kom på plats....vald av maken...

Men det blev ju bra till sist :-)

Så var det fönstret som inte alls var som sig borde. Krävde ett ingrepp av något slag.

Gardinerna hängde likt rakklippt lugg på en cocker spaniel. På en kirsstång, eller vad det heter...

Fint tyckte jag från början. Men allt eftersom rummet växt fram har det bara blivit mer och mer fel.

Så hittade jag en stor rejäl gren den vilda gossen hängt i och lyckats få av.

Tjing! Det kan bli bra!

Så jag rasslade fram med kedjorna och bad gubben installera sig med skruvdragaren i sovrummet, och så gick jag och hämtade in min gren....

Vilken tur att jag har en så tolerant man som inte låter sig avskräckas av alla knasigheter jag får för mig :-)

Vad tycks? Inte så tokigt va?!

Jag är helnöjd =-)

Så har äntligen garderobernas handtag kommit på plats!

Lägger ut mattan för dagens yogastund.

Ska bara gå på toa först.

På vägen genom köket sparkar jag i diverse leksaker som lillplutten strött omkring sig. Plockar upp dem och slänger ner dem i korgen i hörnet.

Köksbordet är översållat med små juiceglas sen frukosten och jag samlar på mig dem i höga staplar för att ställa dem på diskbänken.

Där står redan fullt med travad disk och väntar på att plockas in i maskinen. Och vem är jag att låta dem vänta? Snällt och duktigt fyller jag den redan halvfulla maskinen och drar igång tvättprogrammet.

Och bredvid disken på bänken står några kvarglömda kylvaror som jag naturligtvis måste ställa undan.

När jag så äntligen tagit mig genom köket ser jag en hög med smutstvätt slängd framför källardörren. Jag öppnar bara dörren och slänger trotsigt ner dem för trappan.

Nu ska jag gå på toaletten!

När jag till slut kommer ut från badrummet. Efter att, förutom mitt toabesök, ha borstat tänder,fixat hår och allmänt tjafs. Går jag per automatik rakt nerför källartrappan till min egen snickarboa (läs;tvättstuga).

Något säger mig att det är nåt jag glömt.........