Det knakar under henne då hon med vana försiktiga steg går över hängbron.

Hon vet vilka plankor som sitter löst och var repen börjat nötas. Placerar fötterna mjukt på trygga punkter utöver bron.

Bron leder henne från sovkojen till den större kojan i trädet bredvid. Det är från den hon har sin stege att ta sig ner till marken med.

Trädkojorna är gamla och slitna, kräver en hel omsorg för att inte rasa ihop fullständigt, men hennes ork har börjat tryta på senare år. Ryggen värker och fingrarna har börjat krokna. Åldern har fångat henne…

En gång i tiden, då hon med smidighet klättrat omkring och med flinka fingrar byggt sig detta boende, trodde hon sig vara alldeles odödlig. Och det var en illusion som hållit länge, men som de sista åren helt börjat vittra sönder.

Detta liv som varit hennes i så många år, och som hon dessutom låtit gå i arv, hade varit allt annat än lätt.

Ett älskat barn hade hon önskat få föda upp under bra mycket bättre förhållanden. Men livets öden rår en enkel människa inte på.

Och så illa hade det ju inte gått. De hade haft mat och skydd för väder och vind, så de hade nog klarat sig bra.

Hon hade skapat ett liv med en imaginär normalitet för dotterns skull. Flickan skulle inte behöva bära hennes bördor. Det var ju hennes önskan att dottern en dag kunde fortsätta hennes livsuppgift. En dag när hon var redo.

Men nu var det flickans tur att finna sin tillvaro. Må gudarna vara med henne.

Hon bar i alla fall medaljongen…