'Åh, har du bajsat!', hör jag mig själv utbrista med en sådan där löjligt klämkäck stämma som man bara har då ens inre är alldeles överfullt av kärlek. Att man en dag skulle tycka en bajsande bebis var supersöt, trodde man väl inte i sin vildaste fantasi för X antal år sen. Men det är just sådant kärleken gör med en. Sätter glitter och rosaskimmer till och med kring det äckligaste den älskade babyn kan uppbringa… Kärleken ger energi, glädje, entusiasm och livsnyfikenhet. Ger livet mening helt enkelt! Aldrig har jag väl skrattat så mycket som sedan jag fick barn, deras sätt att helt obehindrat bjuda på sig själva och se på livet med humorn ständigt i ögonvrån, har lärt mig att släppa fram skrattet när helst det tränger på. Varje litet tillfälle till glädje är guld värt. Just nu är det Dennis enorma ordflöde som är den aktivaste skrattframkallaren. Orden, diskussionerna och förklaringarna kring allt som pågår under hans dagar, fullkomligen väller ur honom den senaste tiden. Och då det mesta kan bubbla fram i en alldeles salig blandning ger det lätt upphov till rejäla skrattsalvor. Och då tillsammans med honom själv, naturligtvis. Idag satte han sig på sin stol vid köksbordet bredvid mormor, lade armarna i kors framför sig på bordet och lutade sig myndigt framåt. 'Nu ska vi prata, mormor!'