Dammar av en vägg full av händer och fötter. Den ska nu få ytterligare en uppsättning, så hela trädet måste byggas om en aning.

Maken skruvar gips på badrumsväggen och jag gör likadant på köksväggen. Min gipsvägg är dock värd miljoner gånger mer än den maken sätter upp!

Håller en tioårig bebisfot i min hand. Som om tiden stått stilla.....

Sentimental mamma märker under omförflyttningen av alla vackra bebishänder och minifötter att yttepyttespikarna de hänger på med lätthet dras ut från väggen med svag fingerkraft.

Modershjärtat känner vilken fruktansvärd ångest det skulle framkallas om dessa ovärderliga skatter skulle trilla i golvet! Ve och fasa!!

Trippar snabbt på tå över kallt källargolv på jakt efter mer bastant skruv att trygga mina barns alster med. Underbart att ha ett helt skruvställ a´la ett snickeris på min egen nedre botten! Bara att öppna kartongen med passande storlek och gräva fram en näve.....

Maken jobbade med vårt badrum i tio timmar under gårdagen. Att det tar sådan tid med renovering är ju vansinnigt! Men det gör det ju, uppenbarligen.....

Innan ens kaklet kommit in i huset har man ju glömt hur det såg ut.

Kan det vara därför mannen inte vill renovera och bygga mer?! ;-)

Kanske det är på grund av detta varenda människa bygger nytt nu för tiden?

Idag blir det nog en dag genom memory lane. Ska försöka få ordning Simons tavla. Av någon anledning heter det väl doptavla. Fast det har ju ingenting med dopet att göra. En tavla med alla födselnummer på, datum och tid m.m

Ett band på Samuels tavla har dessutom rasat lite, så det ska jag också försöka få fast igen.

Ja...

Det är en kort tid vi har våra små som små.