Snön har äntligen slutat falla och kylan mattats av. Året är nån gån för länge sen och vi står på en balkong i ett bostadsområde likt det jag själv vuxit upp i. Benen har tappat känseln och jag darrar av köld. Mina strumpbyxor under klänningen var visst inte så värmande trots allt. Konstigt! Inomhus har några av tonåringarna redan däckat och några har som vanligt stängt in sig på nåt rum nånstans. Någon gråter på toa… intill mig står ett par tjejer och flabbar så cigarettröken stormar ut genom både näsa och mun. Den ena bruden ramlar och då skrattas det ännu mer. Runt dem står tomma ölburkar överallt. De flesta börjar fyllas på med fimpar istället. Det är en lyckad fest, det vet jag. Det kommer pratas om den länge. Kompisarna kommer minnas den med garv. Musiken har redan kostat några störda grannar, men det gör ju bara allting lite tuffare… jag står på balkongen och känner att livet plötsligt känns dystert… Ett av paren där inne kommer få ett oönskat barn om ett år, vid en ålder på femton. Deras liv blir ett i stöd av soc de första åren. En av killarna kommer dö av överdos och dumpas i en buske. De flesta kommer bo kvar i samma tätortshåla vi sparkat på hela vår tonårstid och några kommer inte bry sig… om nåt. Detta vet jag ju inte då jag står där, men ändock känner jag mig dyster. Detta livet är inte min dröm! Där och då bestämmer jag mig. Jag har ett mål. Jag vill ha något annat och det ska få färga varje steg jag tar. Varje val jag gör ska vara med min framtid i sikte…