Liten ledsen gosse vaknar och gråter. Kan inte visa vad som är fel. Snuvig i näsan och rosslig i bröstet, svårt att slappna av och somna om. Kramar och klappar det lilla ynkliga barnet, hoppas han snart slumrar in. Mamma är här, älskade liten. Andetagen djupnar och kroppen blir tung. Sov sött nu min skatt, ny dag snart väntar oss, full av bus och lek.

Gossarnas pyntade pepparkakor hängde vackert på guldiga trådar i vår ståtliga gran. 

Äldsta hade numrerat sina egenhändigt producerade alster på bästa julkalendervis.

Nu har ett stort mysterium (mamma vet precis) uppdagats!

På de gröna väldoftande, läs; papperprasslande, grenarna hänger endast de glittrande snörena kvar.......

I huset finnes två misstänkta. En lagom kort och tjock herre i sina bästa (hund)år, och en lagom påhittig och busig man(niska) på några fler år än han vill stå till svars för. 

Det tros ju kunnas komma undan med mer ju yngre man är........

Buspojken erkänner sitt hyss och fick några arga bröder på sig.

Gossmamma tror dock inte han kan hållas för ansvarig för alla tjugosex kakors försvinnande. Hoppas i alla fall!

Måhända vi kan gissa att en och annan kaka rasat ner från snöret av egen kraft och blivit ett välkommet inslag i fyrbents annars så torftiga måltidsutbud...