Att kroppens inre klocka går med fast rytm är bra, men då vaknar jag ju också efter den.

Och nu skulle jag ju kunna få sova en stund till…

Fast att vakna bredvid tre små snusande pluttar är ju det härligaste som finns!

Ligger och funderar över hur livet vore utan barnen. Hur livet såg ut innan.

Känns som att det inte var mitt liv, utan någon annans.

Vi bodde i en stuga i skogen med vår söta lilla Pumba, en helsvart minigris.

Hans fasta plats under kvällarna var bakom Rolle i soffan.

Då han var som minst var det inga problem, vi ställde fotpallen så han kunde använda den som trappa, men han blev så småningom aningens större…

Och på grisars vis aningens bufflig.

Det hände att han tryckte in sig bakom Rolle och rumsterade runt för att få plats ordentligt, så pass att Rolle åkte i golvet.

Han var min bebis ; )

Han hade en liten repertoar vi kunde visa upp på släktmiddagar och kalas.

Sitt, vacker klöv och flytta på en stock (han rullade omkring den med trynet).

Vi brukade försöka ta små korta promenader ibland. Men det var inte hans favoritsysselsättning, det gick mardrömslikt långsamt.

Han tyckte mest om att ströva runt på tomten och äta upp alla mina blåbär.

Han var så fräck att när jag ville plocka såg han till att vara mitt framför mig och beta av allt så att jag inget fick. Sen lyckades han ofta få ner trynet och äta upp det lilla jag hunnit norpa åt mig också!

Det blev inte många blåbärspajer på den tiden ; ).

Som liten var han riktigt liten, och söt i de flesta besökares ögon. 

Men en gris är ju något lite smutsigt och fult allmänt sett och får ju då inte bli särskilt stor innan all "söthet" försvinner. Så det dröjde inte länge förrän han var för stor.....

Tyvärr hade han ett störande hyss för sig. Han gillade inte besökare. Var en rätt god vaktgris, faktiskt.

Han var snabb att bita besökare i fötterna om de kom för nära. :-/

Då vårt förstfödda människobarn kommit till världen och så smått börjat äta och kladda, var Pumba raskt noga med att bilda förbund med honom.

En gång satt Rasmus i en barnstol som var nerfälld så att han kom långt ner i Pumbanivå. Där satt han med sin egen lilla sked och tallrik.

Till slut hade Pumba fått det till att han blev skedmatad med gossens kladdiga grötportion....... ;-D

Ja, barn och djur förhöjer verkligen livet!

 

Anne

2 november 2010 13:33

Oj oj oj vilken gosing, alltså grisen ;) Hur kom det sig att ni blev med gris? Anne

Kattis

3 november 2010 12:32

Mor min stötte på en tjej i skogen under en promenad, som berättade att hon hade ett gäng nyfödda kultingar där hemma.
Sen ligger farmarlivet lite i mina ådror ;-)

 

Mia

3 november 2010 00:30

Ja husdjur förhöjer vekligen stämningen :-)
Så fin han var ..

Kram Mia

http://nattmia.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vilken trötthet jag upplever just nu! Två veckor in i arbete efter en väldigt lång semester och det är klart att det tar på krafterna att komma in i rutiner igen, lära mig nya rutiner för ändrade arbetsförhållanden, jobba ihop mig med nya kollegor ...

Nu har det snart gått en vecka sedan mitt lopp i Vemdalen och jag har lagt om min träning inför Göteborgsvarvet halvmaraton om en månad. Så nu blir det färre höjdmeter och mer tempo. Dagens träning planerade jag för att kunna jobba på det tempo jag...

Vemdalen fjällmaraton 45km Hade tre mål för detta lopp: 1. Klara av starten och de första fyra km utan adrenalinpåslag som resulterar i att jag är energitömd efter 500m. 2. Hålla tempot för att klara mig till 32km innan repet skulle dras efter ...

Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas. Jag sitter på...