En gång ingen gång. Tre gånger en vana. Eller?
För tredje gången följde (snart)fjortonåringen idag med mig ut på en liten sväng. Han lät bara meddela att han vill börja springa. Så var det med det. En vana alltså!
Duktig är han. Kämpar på och blir snabbt bättre. Jag anpassar min löpning så gott jag kan efter honom och ser till att hålla tålamodet stabilt. Bara vid ett fåtal tillfällen kan jag inte hålla mig, utan ropar lite pushigt på honom; 'Alltså, nu får du för tusan vänta lite!'
Morsan har inte en suck...

Eftersom jag har haft en inre vilja att få med mig honom ut har jag ju börjat försöka tänka ut något lockande med varje pass. Vilket ju gör allt roligare för mig med. Som det där med upplagda träningspass med intervaller i söndags tex. Och idag tog vi bilen till byns motionsspår och drog ett par rundor där.
Då vi bara har en distans att välja på får man helt sonika köra så många varv som känns bra.
Idag hade vi bestämt oss, eller jag, för två varv. Trodde det skulle bli nätt och jämnt fem kilometer. Det stämde inte. Blev bara precis tre.
Men det fick vara så.
Idag lät jag honom löpa iväg. På känsla. Annars vill jag bromsa honom eftersom han tenderat tidigare om åren att lägga i högsta växeln från start och sen dö mitt i.
Fast idag tänkte jag att han får väl göra det då. Och känna själv.
Hmpf. Inte dog han inte.

Hmmpf.
Går upp mitt i natten för att ta mig till jobbet. Tar fram min lilla packväska för att lägga ner frukost/lunch-maten.
Hu!
I den ligger något. Jag är inte så räddhågsen av mig, ser direkt att det är lego. Men mitt i natten när man är så där halvt ovaken blir det ändå otrevligt.
Fiskar upp legoscorpionen.
Packar vidare.