Det gick över till slut. Fast det tog ett bra tag. Trodde jag skulle spy flera gånger om men gjorde det tack och lov inte.
Jag har tränat framåtfall på alla möjliga sätt och tusen gånger om. Min kära Judoka-vän var med för att se hur det såg ut. För att kunna kritisera och peka ut mina svagheter och rena brister. För de finns.
Men efter en trekvart av snurrande och fallande kändes det som att många bitar börjat ruckas på plats. Och jag var så yr att jag mådde riktigt illa. Det sitter till och med i ännu flera timmar senare!

Förbättring finns det alltid, alltid rum för.

Fick ett infall. De kommer titt som tätt.
Drog med mig så många jag kunde, fick ihop fyra, samlade ihop lite ämbar och kärl och drog till skogs.
Med bestämda steg klev vi sen mot vårat bästa svampställe. En dunkel plats bland granris och mossa vi alltid finner mängder av svamp på. Ingen orkar ge sig in där i spindelnäten.
Men tji fick vi! Såg genast att marken var snustorr och inte minsta spår av svampighet syntes till. Behövde inte ens tränga oss in där bland de barrtäckta stubbarna, det var lönlöst.
Undrar om det finns en chans till trattkantareller senare i alla fall. Får prova igen.
Istället gick vi så åt andra hållet. In i trollskogen och ner till näckrosornas paradis. Åh, vad skogen är vacker!
Ge mig en hydda och jag stannar för gott.

Pussar liten innan jag kliver upp ur sängen. Har ingen aning om när han kom ner, så jag måste ha sovit gott.
Han vrider sig avvärjande men vaknar inte. Så underbart söt han är. Mitt hjärta brinner av kärlek. Vill helst bara krypa ihop och sova vidare med gullpojken.
Men upp. Jag måste upp.
Mörkret är tungt där ute. Ligger omsvept världen utanför. Jag är trött, men vetskapen om att jag kommer vara piggare snart gör det uthärdligt. Det tar inte så lång tid. Jag har alltid varit en sån som aldrig kan somna om när jag vaknat. Som blir pigg ganska fort.
Måste ändå få en kaffe.