I ett plötsligt infall fann jag mig själv skala rabarber. På sonens inrådan var de tvugna att tas om hand innan de dött allihop.
Inte var de många och inte blev det mycket, men i med en drös frysta jordgubbar också så fyllde de nästan en liten ugnsform. Det spelar ju ingen roll egentligen. Det är ju ändå havrebollsdegen man vill åt!
Så nu sitter jag här. Mätt igen. Så bortskämd så!
Det var många rabarberbitar som fick spottas ut. Hårda som trä. Det var nog den där minsta jag slet med mig i rasket. Men degen var god. Och glassen. Inte att förakta.
Två gossar är på vift, helt ovetandes om deras pajförlust. Fast lilla Gossmor har minsann lagt undan lite. Så det går ingen nöd på dem.
Och nu väntar en kväll. Av något slag.
Hoppas innerligt att det inte blir ett slag med någon ring inblandad. För då hoppar jag in och snor den.

Min man tyckte vi behövde ett nytt soffbord.
Åh! Lyckliga jag kunde inte annat än hålla med när han kom hem med detta lilla snickeri.

Tro det eller ej, men jag höll ut ända till eftertexterna. Filmen rakt igenom. Nitton timmar i vaket tillstånd. Snudd på att jag dygnade.

En jobbarkompis pratade om tv här om dagen. Rabblade den ena filmen och serien efter varandra. Men den då, såg jag den? Nej. Det gör jag inte.
-Men ser du aldrig på tv!?
Och när jag tänker efter...så gör jag ju nästan aldrig det. Om jag ser på nåt så blir det någon film de andra ska titta på. Som Sagan om ringen eller Transformer.
Det är ju absolut inte så att jag undviker tv, men mina arbetstider gör ju att jag oftast går och lägger mig precis när det är tv-tittardags.
Vi följer Game of Thrones. Såklart. Och det gillar jag. Men när kompisen sen frågade; Men vad vill du se då?, fick jag fundera lite. Sen slog det mig.
Det som får mig att bli glad när det dyker upp i tv-rutan är Grand Designs med Kevin McCloud!
Grand Design, det är min cup of tea.

Proppmätt och dundertrött pumpar jag kaffe intravenöst.
Ikväll är det sista delen av Hobbit-trilogin och jag gissar att jag klarar kanske hälften. Om jag får mer kaffe.
Idag hade jag lille D med mig ner i gymmet. Det är en upplevelse i sig. Som att befinna sig i ett livs levande flipperspel.
Han far från det ena till det andra. Drar lite rodd, gör några dips, ner i golvet för armhävningar och upp och dra latsdrag. Testar bänkpress, cyklar en stund. Både framåt och bakåt. Varför inte liksom?
Whoo...

Blir jag inte trött av mitt eget pass så blir jag det sannerligen av hans.

Åh vad jag längtar! Vad vi längtar!
Semester är jätteskönt. Mysigt och avkopplande. Man får tid att göra saker man aldrig annars har tid för. Eller ork till.
Men en resa. Det är lyx. Det är avstressande på riktigt!
Då är man verkligen ledig och behöver inte städa eller tvätta. Behöver inte laga mat.
Och eftersom vi alltid åker all-inclusive behöver vi inte ens tänka på vad vi ska äta, när vi ska göra det eller på vad det kommer kosta. Det! Är riktigt skönt!

Sist, i vintras, for vi till Taurito Gran Canaria. Alltid Gran Canaria. Det är lagom varmt och lagom dyrt.
Vi stannade en vecka. Det var så härligt.

Bjuder på en bild från en av fars sagostunder. De läser en Vikingabok

Hungern river i mig, trots min stadiga grötfrukost.
Det är frukostrast och jag har tagit med mig min shake och frukt ut till rökrutan. Inte för att jag röker, Gud nej!, utan för att jag behöver tystnaden och lugnet efter morgonens intensitet.
Det är lite mysigt att sitta här i svala morgonluften, äta min frukost nummer två, lyssna på flygplanen som lyfter och se passagerarnas kamp med resväskorna.
Jag jobbar på en flygplats med andra ord.
Ett väldigt roligt ställe att jobba på. Särskilt om man gillar människor.

En gång ingen gång. Tre gånger en vana. Eller?
För tredje gången följde (snart)fjortonåringen idag med mig ut på en liten sväng. Han lät bara meddela att han vill börja springa. Så var det med det. En vana alltså!
Duktig är han. Kämpar på och blir snabbt bättre. Jag anpassar min löpning så gott jag kan efter honom och ser till att hålla tålamodet stabilt. Bara vid ett fåtal tillfällen kan jag inte hålla mig, utan ropar lite pushigt på honom; 'Alltså, nu får du för tusan vänta lite!'
Morsan har inte en suck...

Eftersom jag har haft en inre vilja att få med mig honom ut har jag ju börjat försöka tänka ut något lockande med varje pass. Vilket ju gör allt roligare för mig med. Som det där med upplagda träningspass med intervaller i söndags tex. Och idag tog vi bilen till byns motionsspår och drog ett par rundor där.
Då vi bara har en distans att välja på får man helt sonika köra så många varv som känns bra.
Idag hade vi bestämt oss, eller jag, för två varv. Trodde det skulle bli nätt och jämnt fem kilometer. Det stämde inte. Blev bara precis tre.
Men det fick vara så.
Idag lät jag honom löpa iväg. På känsla. Annars vill jag bromsa honom eftersom han tenderat tidigare om åren att lägga i högsta växeln från start och sen dö mitt i.
Fast idag tänkte jag att han får väl göra det då. Och känna själv.
Hmpf. Inte dog han inte.